En sann story om pengar

Hela historien börjar 1988. Då hade jag precis flyttat in på ett kollektiv i Mölndal och det var på vintern minns jag. Det var ett sk. Kristet kollektiv men det rörde sej alla möjliga folk där, knarkare, alkisar, sociopater och även psykopater. Så vi var en samling som hette duga!

Själv levde jag som hippi med håret ner till midjan och tyckte jag var jättecool. Hade fått jobb nere i Mölndals centrum på en fabrik där vi körde 2 skift. Där träffade jag Evelyn och tycke uppstod (men det är en annan historia).

Tiden gick och när sommaren kom så började semestern. Jag han knappt komma hem till kollektivet, förrän en okänd man mötte mej i farstun. Han såg ut att vara i femtioårsåldern, hade en skarp genomträngande blick och sa utan någon som helst anledning: ”jag tror du skulle må gott av att komma upp till mej. Du får stanna så länge du vill. Nå vad säger du?” -???? Ehh.. vem är du. Jag menar...vad heter du?? Han förklarade sej lite närmare samt talade om vad han hette.

Pelle som hans namn var, hade ett förflutet inom militären och var stammanställd yrkesofficer med kaptens grad, hade varit så de senaste 20 åren fick jag veta. Sen hade han blivit frälst och sagt upp sej från sitt jobb och hade varit med o startat upp bla en bibelskola i göteborgsområdet. ”Jag vet inte” sa jag lamt till honom, ”måste först fråga Gud”. -ja gör du så, sa Pelle och lämnade mej. Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”sicken knäppgök!” Efter att jag käkat lite middag, gick jag upp till mitt rum. Väl där uppfylldes jag av oroliga tankar över den där konstiga figuren.

Vem var han och vad ville han mej? Jag gick ner på mina knän och bad: ”Gud om det är du som vill att jag ska åka till den här mannen, som jag inte ens känner, så får du visa mej det. Han sägs vara en profet men jag blir bara orolig till sinnes när jag ser honom. Han verkar skum. Hjälp mej få klarhet over detta!” En röst sa: ”Jag vill att du åker upp till honom i Norrköping. Ta med dej din plånbok med alla dina pengar (det lät oroväckande). Du ska ge honom ett tusen kronor, men inte förrän i slutet av veckan; då kommer han själv att nämna detta beloppet för dej. När detta sker är det ett tecken på att det är Jag som talar till dej.” HUUHH!!!

Du förstår att jag såg ut som ett frågetecken som blev utdraget till ett utropstecken...
Dan därpå gav jag ett jakande svar på hans inbjudan och veckan därpå satt jag på tåget till Norrköping. Jag kramade min plånbok nästan lite ängsligt, där jag satt i tågkupén. Väl framme vid centralen i Norrköping kom Pelle o skjutsade mej till sitt torp som han hyrde. Vi satte oss i köket för att dricka kaffe, han bolmandes på sin pipa, jag nervöst blossande på min cigg (på den tiden bolmade jag). ”Ställ vilken fråga du vill till Gud, så ska du få svar genom mej!” Jag sa att jag hellre ville TÄNKA på tre frågor som jag hade till Gud och det gick lika bra enligt Pelle. Han kunde ge mej svar på två av mina tre frågor, så jag var inte helt imponerad...

Dan därpå ville han att vi skulle lägga händerna på varandra och be. ”Jag har huvudvärk. Befall huvudvärken att försvinna! I Jesu Namn!” Jag tänkte i mitt stilla sinne att det var bra att ingen annan var i närheten. Och på detta sättet höll det på i en hel vecka och jag ville bara därifrån. Han påstod att han såg änglar i trädgården och Gud vet vad...

Så i slutet på veckan kom han plötsligt fram till mej med ett brev i handen. Han sa: ”Kolla här va min fd skriver! Hon påstår att jag inte gjort rätt för mej när det gäller vårat barn och nu kräver hon mej på 1,000 Kr!” Jag trodde jag skulle slå i backen! Gjorde mitt bästa för att ordna anletsdragen och mumlade nåt obegripligt till svar. När Pelle sen skjutsade mej till centralstationen i Norrköping, gav jag honom en tusenlapp innan jag klev ur bilen. ”Jag visste det!” sa Pelle och log det bredaste leende jag någonsin sett. Sen skildes våra vägar och jag såg honom aldrig mer igen.

6 år senare blev jag utan arbete och vi satt med ett hus o massa räkningar o amorteringar att betala. Vi låg efter med räkningarna och banken hörde av sig brevledes och undrade hur det låg till. Eve o jag beslöt oss att be Gud om hjälp. Än idag kommer jag ihåg ordagrannt hur vi bad: ”Gud vi behöver ungefär 6,000 Kr för att klara våra räkningar. Hjälp oss! I Jesu Namn!”.

Dagen därpå sken solen, kommer jag ihåg, jag gick ut för att hämta posten och där fanns ett brev... I brevet stod att jag var berättigad 80% av min tidigare inkomst under 300 dagar!!!

”Detta måste vara ett misstag!” utbrast damen på arbetsförmedlingen i Alingsås. ”Jag menar, du är ju inte med i facket, inte heller har du betalat in någon medlemsavgift. Hur tror du då att du är berättigad till dessa pengar?”.

- Men det står ju så i beslutet från Länsarbetsnämnden som du håller i din hand, sa jag med illa dold förtjusning. Hennes min mörknade och hon sa: ”Det är säkert nån semestervikarie som har gjort fel! Vänta här, jag ska prata med min chef”.

Efter en halvtimme kom hon tillbaka och såg mycket fundersam ut. ”Ja, jag har då aldrig hört talas om nåt liknande. Lycka till!” Varpå hon gav mej en packe med stämpelkort som jag kunde fylla i om jag ville ha 80% av min tidigare lön.

När sedan självdeklarationen kom, såg jag att det året fick jag sammanlagt 123,000 Kr i ersättning. Så på den tusenlappen jag gav, fick jag drygt hundrafaldigt tillbaka. Detta kallar i alla fall jag för goda affärer!