De bästa kristna webbplatserna och bloggarna

« Tillbaka till katalogens kategorier
« Tillbaka till bloggar

Detaljer för Evangelisk-Progressiv Adventism

En blogg som vill öppna vägar för en utvecklande dialog inom Adventkyrkan och med våra kristna syskon i andra samfund.

Besök direkt

http://evangelisk-progressivadventism.blogspot.com

Dela med dig!

Tycker du sidan är bra? Dela med dig till dina vänner!

Nyckelord:

Jesus, SDA, adventkyrkan, evangelisk, progressiv, sjundedagsadventist, adventist

Kort om Evangelisk-Progressiv Adventism

Webbplatsen registrerades tisdagen den 30 december 2008.

Hur har det gått för Evangelisk-Progressiv Adventism på topplistan?

Just nu har de 6 IN träffar och 7 UT träffar. Den lilla topplista knappen har visats på deras hemsida 28 gånger. Nedan kan du se hur det gick för dem den senaste tiden.

Kommentarer

Det finns 2 kommentarer för denna länken!

Inskickad den 6 december 2009 av Ne:

Tack Peter för dina reflektioner. Det är riktigt som du skriver om adventismens rötter och de två exempel (1844 och Ellen W) som är en del av adventismens rötter. Samtidigt undrar jag om du läst bloggen? Det finns nämligen strömningar inom adventismen som strävar åt flera håll, en riktning som vill bli ännu mer trogen till det historiska arvet och motsatt, en progressiv - evangelisk riktning. I den progressiva delen som jag representerar och skriver för på bloggen låter vi många frågor vara öppna och håller också dörren öppen för att förkasta de delar som inte har med gudsrikests innersta frukter och syften att göra. Dina exempel är sådana frågor vi kan lämna bakom oss för att istället försöka att se mer av den verklige Jesus. Jag tror inte 1844 har något med frälsning att göra, möjligen kan det finnas ett bildspråk som hade betydelse i sitt sammanhang, men det är patetiskt när man gör detta bildspråk till en absolut tolkning av den utomsinnliga himmelska boningen. Ellen White kan vara falsk eller vad vi vill uttrycka. Förmodligen var hon en människa som uttryckte en andlig upplevelse och beskrev det med de bilder och språk hon hade tillgängligt på sin tid och sin religiösa miljö. Din varning är befogad för de adventister som gör henne till en absolut profet enligt GT-modell. Den bilden har inte alla adventister. Inom adventismen i Sverige finns många generationers medlemmar som vuxit in i kyrkan. Att bara lämna för att det finns några småfel i teologin innebär bara att man hamnar i ett annat samfund där det finns andra brister och trångsynta system. Snarare finns det väl en gemensam uppgift att synliggöra Jesus för att låta hans namn skina klart och leda till hans rikes goda frukter? Jag är därför tacksam för dina tankar, men vill samtidigt be dig att be för adventikyrkan i Sverige att Jesus-bilden och Hans frukter ska framstå allt tydligare. Vi önskar att tjäna honom.

Inskickad den 6 december 2009 av Peter Dobermann:

Det är värt att notera att adventister inte är riktiga kristna utan i likhet med Jehovas vittnen och mormonerna har en egen lära som bl.a. inkluderar den falska profeten Ellen G. White skrifter (Se punkt 18 på adventisernas hemsida (adventist.se) under "Tro och lära")

Under punkt 24 (adventist.se) står även att läsa:

[...] "Han låter alla troende få tillgång till den nåd som kom av att han en gång för alla dog på korset för att vi skulle försonas med Gud. Han invigdes som vår överstepräst och började sin medlartjänst när han återvände till himlen. När den profetiska tidsperioden 2300 kvällar och morgnar avslutades år 1844, började han sin andra och avslutande del i tjänsten som medlare." [...]

Inte helt oväntat försöker dessa adventister smyga sig in sig bland riktiga kristna, men ta er i akt...

Skriv en kommentar

Ditt namn:
Din e-post:
Kommentar:
	OBS: Webbadresser tas bort p.g.a spam risken.
Säkerhetskod:	* (skriv in koden du kan se på bilden ovan)

RSS feed

http://evangelisk-progressivadventism.blogspot.com/feeds/posts/default?alt=rss

Här kan du se vad som är nytt på sidan:

Kom till Jesus - och lev livet

Ibland är det bra att bara sjunka tillbaka och reflektera över det viktigate - och att låta (blogg)-veckan landa på ett bra sätt.

Rekommenderar dig att lyssna till musiken och texten i denna musikvideo - känn dig omsluten av livet i Jesus.

Postad 5 March 2010 | 10:50 pm

Ett öppet fönster

Vad kan man se och uppleva genom ett öppet fönster? Kanske att släppa in ny frisk luft, känna nya dofter och vädra ut en del gammalt. I en andlig liknelse ses vinden som en yttring av Den Helige Ande. Ett öppet fönster ger tillgång till många spännande aspekter.

Jag har på senare tid haft stor inspiration av mina resor till London. Uttrycken i stadens puls, människorna, parkerna, barnbarnet :-) - allt ger ett överväldigande intryck och en bra bas för reflektion och eftertanke över livets verkliga värden.

Att först av allt inse att alla människor jag möter i denna världsstad är älskade av Gud och att Han genom Jesus har en unik plan för varje individ. Tanken svindlar, SÅ liten är jag och mitt samfund i det sammanhanget - men Gud är större.

Att en stilla söndagsmorgon vid Speakers Corner lyssna till muslimer och ateister som värnar om empati och medmänsklig kärlek som enda vägen till fred, och inte få mothugg när jag föreslår att Jesus var en bärare av samma värdegrund dom pratar om.

Att lyssna till världsledare inom adventismen som Clifford Goldstein i en av Londons Adventkyrkaor och fundera över hans Jesusbild i fokus av Bibelns profetior och hur det harmonierar med att en miljard människor svälter. (Se ett av mina tidigare inlägg)

Att besöka en vesper vid Westminister Abbey och känna friden och andens närvaro i tidebönen och körmusiken. En total andlig upplevelse som inte förändrats på 1000 år.

Att besöka samma kyrkosamfund anglikanska kyrkan dagen efter och få en vibrerande erfarenhet av Gudsriket genom lovsång och verklighetsnära undervisning av Ken Costa i Holy Trinity Brompton Church. Härlig andlig värme, glädje och gemenskap. HTB var förövrigt startpunkten för Alphakonceptet som spridits över världen.

Att även söka det lilla sammanhanget i en churchplant inom adventismen - Notting Hill Community Church - London Live. Läste om det på nätet, och pratade med deras pastor Paul King-Brown, efter att vi misslyckats att förstå Londons kryptiska gatunumrering.

Att samtidigt via Twitter följa Rick Warren när han t.ex. noterar att alla kyrkor, samfund och riktningar har sitt värde i att representera Gudsriket. (It takes ALL kinds of churches to reach all kinds of people. If Jesus is honored & lives transformed)

Att också via Facebook, från London, inleda en dialog om tankar och möjligheter att skapa ett nätverk för Simple Church konceptet i Sverige.

Vad nu alla dessa intryck och vindar kan ge för bestående intryck vet jag inte. Kanske luften kan bli lite klarare, kanske förståelsen och de hållbara skälen för att vara kristen kan bli tydligare - att Jesu uppdrag för hans lärjungar primärt är att göra skillnad för de utsatta och de som hungrar i Anden.

Det kan vara dags att ta till vingarna och flyga - är du beredd att öppna fönstret och flyga med?

Postad 28 February 2010 | 7:30 pm

Fundamentalism - Den Sista Generationen

Inom Adventismen sker idag en rörelse tillbaka till rötterna. Som evangelisk-progressiv blogg är detta en realitet och en strömning vi är tveksamma till.
En mycket bra och objektiv beskrivning av dessa fundamentalistiska riktningar skildras i en film som nyligen tagits fram i USA. Den beskriver en rörelse som fångat tusentals ungdomar in i en hängiven och stark gudstro. Filmen belyser attityder, fakta och debatt, men visar också hur pendeln även inom denna väckelse kan slå tillbaka. I Sverige finns liknande influenser som drivs av ungdomar utbildade och inspirerade av den amerikanska förebilden. Lifestyle TV är det starkaste fästet för denna ungdomsrörelse, och grupper inom flera församlingar och Adventistsmfundets skola har fångats av ideérna, även om det givetvis också finns balanserad teologisk undervisning som motpol.

En trailer till fimen kan ses här:


Hela filmen - The Last Generation - kan ses via denna länk. Den är totalt på 80 minuter och måste ses av dig som vill ha hela bilden.

Filmen noterar att vi är mitt inne i en process där vi inte sett slutet, och är oerhört viktig för att förstå adventismen idag och vilka argument som är drivkraften. Attityder som ligger nära kultbegreppet känns inte långt borta i vissa exempel.

Förhoppningsvis kan filmen ge en nödvändig och ärlig dialog även i Sverige

Postad 22 February 2010 | 4:59 pm

Är Bibeln barnförbjuden?

Kontrasterna inom samma kyrkväggar kan vara stora ibland.

När jag kliver in lite sent genom kyrkdörren möts jag av några ivriga grabbar i 10-12 årsålderna som letar efter någon som kan sitta i "heta stolen" och svara på vad som egentligen händ Johannes Döparen på Herodes fest. Det blev ett samtal om ond bråd död, men också hur makt, korruption och lättsinnighet kan leda till katatrofalt dåliga beslut. En av grabbarna kunde i detalj beskriva hur stackars Johannes slutade sina dagar. Förhoppningsvis blev det en god reflektion om hur en vandring på livets väg ger oss andra perspektiv än ond bråd död.

Med denna analys av den gudlösa människas ondska i bakhuvudet tar jag del i det pågående bibelstudiet för vuxna som analyserar frågan om det inte är bäst att ta avstånd från och slänga ut alla dåliga filmer och böcker. Studieledare undrade lite retoriskt om det inte förmörkar våra sinnen. Tanken blev uppenbar - vuxna ska vara försiktiga med vad man ser och hör, men det är ok om barn tar del i en analys av samma typ av händelser. Så kan det bli när perspektivet blir lite för snävt. Jag vill testa tanken:

• Vuxna kan - med den Helige Andes ledning - analysera, förstå och agera utifrån det som bygger Gudsriket, med de erfarenheter som film och media ger oss av det verkliga livet. Vuxna kan också - i sin egen egoism vraka och njuta av TV-våldet. Valet är vårt eget.


• Barn skall inte utsättas för svårhanterbara händelser i Bibeln förrän de har en god, Jesuscentrerad gudsbild. Barn kan lika gärna tycka synd om Goliat som att de identifierar sig med den gode David. Barn kan bli rädda att hamna utanför arken istället för tryggheten att vara med på båten osv. Det behövs god vägledning och analys av livets verklighet.
  

Några andra spontana tankar på denna spontana bloggpost?

Postad 21 February 2010 | 10:01 pm

En social klubb - eller?

En av våra anonyma läsare skrev:

Denna blogg anger Vi som skriver är inte säkra på att ha "sanningen" färdigformulerad i ett antal lärosatser eller tolkningar. Ok, det låter ju som att en insikt har skett (men som ju borde funnits redan från början oavsett...) Men finnas det då något som är säkert? Annars blir det som ett vända kappan efter vinden, att det tolkas så, eller att det är ett starkt inbördes socialt samfundspatos som ligger bakom. Precis som i en fotbollsklubb med stark samhörighet. Ibland är det inte alls fotbollen som binder, det är det sociala.

Anonym satter fingret på en av dagens verkligheter inom Adventkyrkan - den sociala samhörigheten. Så sent som idag upptäckte jag via en länk på Facebook en familj med 10 syskon som gett en god skörd av kusiner inom olika adventförsamlingar i Sverige. Det finns också andra familjer som når närmare 100-talet aktiva medlemmar fördelat över landet och som lokalt sätter en prägel på församlingslivet. Först av allt är detta givetvis en stor lycka för familjerna, men en nyformulering av tron blir också satt på vågen inför vad släktingar och fäder skulle tycka. Det är bra att hålla fast vid traditioner, bara vi kan se det viktigaste.

Något viktigt inom fotbollen (för att fortsätta med Anonyms bilder) är naturligtvis att få njuta av god fotboll, där vi kan välja att vara supporters till det lag vi tycker spelar bäst - och - stämmer med vår familjetradition. Men kanske den store fotbollsguden egentligen har en större tanke? Att fotbollen är en sport med många goda värderingar - där t.ex. Zlatan med en invandrarbakgrund från Rosengårds bakgator kan ta sig till toppen, där ungdomar kan välja ett liv skilt från droger, där ungdomar får ett värde och tillhörighet, där alla lagdelar är viktiga?

Kanske kyrkan - där Adventkyrkan är en av många - är en del i en större vision? Kan det vara så att det finns något viktigare än att sätta upp ett schema över framtida katastrofer när människor redan nu går under i vår närhet? I vår progressiva tanke på bloggen måste alltid denna grundfråga finnas med - pionjär- eller familjetraditioner får inte komma ivägen.

Hemligheten finns i Jesus -där vi kan ana vägen till fred, tillhörighet och rättvisa.

Postad 10 January 2010 | 11:41 am

Är Jesu återkomst viktig?

En i mitt tycke omistlig del av att vara adventist-kristen är att vara advent-ist, dvs ha hoppet om Jesu andra ankomst ('advent' = latin för 'ankomst') som en väsentlig del av livsåskådningen.

Adventismen har av uppenbara historiska skäl haft en stark fokusering på Jesu återkomst. Fokuseringen har antagligen ibland t.o.m. varit för stark; ett långsynhetens brytningsfel i form av profetisk spekulation kring "tidens tecken" har fått fokus att hamna för långt framme, på bekostnad av här och nu.

Somliga har reagerat mot detta, och velat fokusera mer på att följa Guds vilja här och nu, och lämna framtiden därhän. I mångt och mycket har de rätt. Med rätta säger de att livet här och nu med Gud är nog så givande och viktigt.

Men jag befarar att somliga av dessa mina medvandrare har i sin iver bytt långsynthetens brytningsfel mot närsynthetens, ty när de fortsätter säga något i stil med att de skulle vilja leva med Gud även om det inte fanns något liv efter detta, då är jag inte säker på att jag håller med.

Den kristna tron är inte bara en "feel-good" grej att konsumera i detta livet, utan det sätter människan och hennes berättelse i en större kontext: Vi är Guds avbilder, ämnade att leva evigt! När jag sitter i begravningskapellet och gråter, då bultar evigheten i mitt innersta och ropar: Detta är inte allt, detta är inte slutet! Och min erfarenhet är att det ropet - paradoxalt nog - blir högre ju närmare den döde vandrat med Gud. Tesen att "ett liv med Gud här och nu är gott nog" dör där i begravningskapellet, om inte förr!

Paulus skriver i 1 Kor 15:19: "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor!" I sammanhanget resonerar Paulus om uppståndelsens centrala betydelse, och avslutar kapitlet med en beskriving om Jesu återkomst.

Läran om Jesu återkomst är förstås inget nytt. Redan den s.k. apostoliska trosbekännelsen, med rötter i 200-talets Rom, uttrycker detta med orden: "... sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda..." Om någon ber mig om ett exempel på adventismens bidrag till kristenheten idag, så skulle jag gärna vilja svara: att balanserat hålla hoppet om Herrens återkomst vid liv. Att se verkligheten som den är, utan vare sig långsynthet eller närsynthet: Redan här, men ännu icke.

Postad 1 January 2010 | 9:08 pm

Att veta det viktigaste

Pastor G håller i "barnens stund" i kyrkan i samband med gudstjänsten, och intervjuar barnen.
Pastorn: Vilken skostorlek har din mamma?
Barn 1: Jag vet inte.
Pastorn: Vad hette din mammas bästa lekkompis när hon var liten?
Barn 1: Jag vet inte.
Pastorn: Vilket år gifte sig din mamma och pappa?
Barn 1: Vet inte.

Pastorn vänder sig nu till ett annat barn.
Pastorn: Vad har din pappa för skonummer?
Barn 2: Vet inte.
Pastorn: När tog din pappa sin examen?
Barn 2: Jag vet inte.
Pastorn: Vad heter din pappas chef?
Barn 2: Jag vet inte.

Och så vänder sig pastorn till ännu ett barn.
Pastorn: Hur gammal är din pappa?
Barn 3: Vet inte.
Pastorn: Hur gammal är din mamma då?
Barn 3: Vet inte.
Pastorn: Vilken skola gick din mamma i?
Barn 3: Vet inte.

Nu vänder sig pastor G till det första barnet igen:
Pastorn: Vad gör din mamma om du ramlar och slår dig?
Barn 1: Hon tröstar mig.
Pastorn: Och du då, vad gör din pappa om du ramlar och slår dig?
Barn 2: Han blåser och tröstar mig.
Pastorn: Vad är det roligaste att göra tillsammans med mamma?
Barn 2: Spela Uno.
Barn 3: Klä på dockorna.
Barn 1: Sjunga och baka kakor.
Pastorn: Tycker ni om mamma och pappa?
Barnen, i kör: Ja!
Pastorn: Tycker mamma och pappa om er?
Barnen, åter i kör: Ja!

Ett barn vet inte allt om sina föräldrar. Det kanske finns andra som vet mer. Men det gäller att veta det väsentliga om sin Fader!

Tack till pastor G för en träffsäker barnens stund. Återgivningen är inte ordagrann; den återger endast essensen.

Postad 9 December 2009 | 3:57 pm

Vad är "andligt liv"?

I dagarna gör samfundet en liten enkät bland oss medlemmar om personlig andlighet. Om du som är medlem inte har gjort den i församlingen redan, gör den gärna på samfundets hemsida senast 12 november!

Initiativet är bra. Det är bra att vi försöker konkretisera detta med "andlig tillväxt", "det andliga livet", eller vad vi nu kallar det. Jag har själv i mitt församlingsengagemang brottats med liknande frågor. Andra har också brottats med dem. Ett av de mer kända exemplen är Reveal, ett material som delvis finns på svenska.

Men någonstans djupt inom mig gnager en fråga: Vad är "det andliga livet" - egentligen?

Vid ett tillfälle var församlingsstyrelsen på planeringshelg. Vi satte upp mål, vi försökte göra målen konkreta, mätbara osv. Det blev ett antal mål som kunde mätas genom "aktiviteter" av olika slag: Bön, bibelläsning, deltagande i församlingens verksamhet, givande, engagemang i behövande, andliga samtal med icke-troende, etc... Men så ställde någon frågan: Säger alla dessa "aktiviteter" något om hur det verkligen står till inombords? Är det inte så att man kan delta och göra allt detta, men utan att växa andligt?

Det blev en stunds eftertänksam tystnad. Vi insåg alla att frågeställaren var något på spåren.

Vad är "andligt liv" eller "andlig tillväxt"? Jag kan inte påminna mig om att ha hört någon ens försöka definiera begreppet. Det synes dock som att användarna av begreppet (inklusive jag själv) definierar bön, bibelläsning, erfarenhet av Guds närvaro o.dyl. som en del av detta.

Rimligen bör det "andliga livet" påverka det vi gör under dygnets timmar. Jag tror absolut att mätningar av våra yttre "aktiviteter" säger en del om vårt inre. Men säger det hela sanningen, eller finns det mer under ytan? Riskerar vi att missa något väsentligt om vi bara mäter det yttre? Finns det en risk att vi 2000-talets kristna är så influerade av modernt upplysningstänkande att vi bara ser det som går att mäta och väga?

Eller det omvända: Är jag så postmodernt och relativistiskt influerad i mina tvivel om mätandet av det yttre, att jag kastar ut barnet med badvattnet? Om vi ignorerar det yttre, om vi slutar mäta och väga våra "aktiviteter", reducerar vi då det andliga livet till en enbart subjektiv upplevelse?

Jag (och andra) vill höra vad du tycker, så kommentera gärna detta inlägg. Vad säger enkäten och frågorna? Finns det frågor i enkäten som du saknar? Har du förslag till en "progressiv" definition (vad det nu är...) av "andlighet", "andligt liv", "andlig tillväxt"?

Postad 9 November 2009 | 9:15 am

Daniel, Jesus och Goldstein

Hade idag förmånen att lyssna på en av Adventkyrkas teologiska ledare på besök i London. Clifford Goldstein har närmat sig adventismen från ett judiskt sammanhang och har skrivit flera böcker, bl.a. om teologin utifrån Danielsboken och bilderna som leder till den historiska 1844-teologin. Goldstein hade som huvudtema profetian om bildstoden och de fyra rikena i Daniel kapitel 2 som beskriver gudsrikets slutliga seger vid Jesu återkomst. Goldstein menar att uppfyllelsen av fyra av profetians förutsägelser (riken som skall uppstå och falla) blir ett starkt "bevis" för att även det femte påståendet - upprättandet av ett evigt rike är trovärdigt.

Denna bild av framtiden är inte ny för adventismen och ger ett tryggt hopp för de som tror att Gud har en god och slutgiltig lösning för världens problem. Men jag slogs av en tanke att det saknades något, nämligen perspektivet hur Jesus och de skriftlärda på Jesu tid tolkade Danielsboken. Dessutom saknade jag den evangeliska utgångspunkten att Dan 2 också pekar på gudsrikets inledande uppbyggnad som fullbordades genom Jesus första ankomst. Det är uppenbart att Jesus använde begreppet gudsriket/himmelriket i många olika sammanhang. Vi hittar det i flera liknelser som innehåller den etiska/praktiska kod som kännetecknar Guds eviga rike, men också ger exempel för det dagliga praktiska livet. Det finns goda skäl att tro att Jesus väl kände till Daniels bild av det kommande riket i Daniel 2. Att han aktivt predikade att ge det ett adekvat innehåll - med en inledning redan där och då. Förståelsen av Jesu undervisning om Gudsriket blir därför, i ett evangeliskt perspektiv, helt avgörande för att se en mer komplett bild av Danielsboken.

Fick tillfället att i en frågestund ställa frågan om Jesu perspektiv utifrån Daniel och gudsriket till Goldstein på min stapplande engelska. Svaret kändes avvaktande och oförstående, antingen beroende på min språklig otydlighet, eller att gudsrikesbegreppet enligt nutida evangelisk teologi är ett outforskat område för Goldstein i det sammanhang han kommer från.

Jag är ingen expert i teologi, men tror att en god evangelisk utgångspunkt är att, där det är möjligt, tolka Bibeln utifrån den undervisning och bildspråk Jesus gav, som den judiske rabbi han var. Därför behövs det fler teologer och goda förebilder inom adventkyrkan med det perspektivet. Min fråga till Goldstein blir då- jag är nyfiken på dina tankar och erfarenheter som lärjunge till den store rabbin - Jesus.

Postad 4 October 2009 | 2:39 pm

Don Quijote möter den billiga nådens väderkvarnar

Emellanåt händer det under bibelstudietimmen att någon börjar argumentera mot den "billiga nåden". Jag undrar: vilken imaginär fiende bekämpar de?

Jag har nämligen aldrig hört någon förkunna "billig nåd", varken någon adventist eller någon annan kristen. Aldrig. Jag har aldrig läst någon kristen författare som förespråkat "billig nåd". Aldrig. (Och då har jag ändå läst ett ansenligt antal andliga böcker i mitt liv, varav flertalet av icke-adventistiska författare.) "Billig nåd"-förkunnelse förekommer säkert någonstans på planeten, men att påstå att det är ett generellt fenomen är ungefär lika korrekt som att utifrån David Koresh och Waco-tragedin dra slutsatsen att alla adventister är skjutglada sexgalningar.

I bästa fall kan man betrakta kampen mot "billig nåd" med ett medlidsamt leende, ungefär som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna som han trodde var jättar.

Men i värsta fall finns här en synd som vi måste ta itu med: Synden att bära falskt vittnesbörd om vår nästa. Undertonen i kampen är ofta att "billig nåd" är något som förkunnas i andra kristna kyrkor. Men som sagt: Jag har aldrig hört sådan förkunnelse. Och de som har sin bakgrund i andra kristna kyrkor säger samma sak.

Om man hävdar att sådan förkunnelse förekommer är man skyldig att ge belägg för sitt påstående. Annars bör man tiga. Och den som anser sig vara en försvarare av Guds lag bör därvid noga betänka det nionde budordet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa." (2 Mos 20:16).

Sluta sprida myten om "billig nåd"-förkunnelse om du inte har belägg för det! Minns vad Mästaren sade: "Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas." (Matt 12:36-37)

Postad 20 September 2009 | 5:29 pm

Ty så älskade Gud kosmos

En bild om evangelisation som jag hört är denna: Världen är som ett stormigt hav där ett skepp har förlist. Människor simmar omkring i det stormiga havet och är på väg att gå under. Kyrkan är som en livbåt, och vårt kristna uppdrag är att rädda så många människor som möjligt in i vår livbåt. (Och de räddade människorna får tåla att eventuellt få sig en skråma därvid, förmodar jag.)

Låt mig få prova en annan katastrofliknelse: Evangelisation är snarare som när man förbereder sig för en översvämning; man bygger vallar, staplar sandsäckar, man hjälps åt. Man vill inte bara rädda människorna, utan också deras hem, deras fotoalbum, deras möbler, deras hundar och katter, deras gator, kvarter och städer.

I båda fallen vill man rädda människor, men det finns en skillnad mellan bilderna. Skillnaden stavas individualism. Sedan upplysningens dagar har vi utvecklat en starkt individualistisk syn på tillvaron. Det är individen som står i centrum.

Joh 3:16: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Som de upplysningens barn vi är läser vi texten individualistiskt, och lägger gärna betoningen på den andra halvan av texten: "var och en som tror". Individens tro och räddning står i centrum. Och då utvecklar vi också den första bilden: evangelisation handlar om att rädda individer som guppar omkring i det stormiga havet.

Den grekiska texten i Joh 3:16 är intressant: "Så älskade Gud kosmos att han gav den sin ende son..." Jag antar att Jesus hade kunnat säga: "Så älskade Gud alla människor..." eller "så älskade Gud varje människa...". Men nej, han sade "så älskade Gud kosmos". Samma grekiska kosmos förekommer t.ex. i Joh 1:10: "Han var i kosmos, och kosmos hade blivit till genom honom..."

Jag provar att läsa Joh 3:16 med betoning på den första halvan. "Så älskade Gud världen (kosmos)..." Tänk om Gud inte är så individualistisk som vi upplysta (?) moderna människor tror? Tänk om den värld Gud älskar och vill rädda består av mer än bara individer? Tänk om Gud inte bara är intresserad av att rädda herr Andersson, fru Andersson, dottern Andersson och sonen Andersson var för sig, utan om Gud vill rädda familjen Andersson? Och tänk om Gud inte bara vill göra sonen Andersson till medborgare i sitt rike, utan också göra sonen Anderssons garagerock till en del av sitt rike, liksom Han vill göra herr Anderssons fotointresse och fru Anderssons underbara jordgubbstårta till en del av sitt rike? Tänk om Gud inte bara älskar 9253675 individer i Sverige, utan nationen Sverige? 

Om Gud tänker lite mer kollektivt (eller hur vi nu ska uttrycka det) kanske vi anar lite mer om t.ex. varför Gud kunde utvälja en etnisk grupp till sitt folk i GT, eller hur hela hushåll kunde bli omvända i NT (Cornelius i Apg 10, fångvaktarens i Apg 16, Stefanas i 1 Kor 16:15). Kanske är det bara vår moderna individualism som gör dessa "kollektiva" fenomen svårförståeliga för oss?

Min aning är att vi är mer påverkade av den moderna individualistiska tidsandan än vi själva riktigt är varse om, och att det påverkar vår läsning och tillämpning av Guds ord. Det sätter sina spår i t.ex. hur vi ser på evangelisation. Är evangelisation bara att få en människa att "ta beslutet" och få sin ändalykt in i evigheten, eller är det möjligtvis en lite mer komplex process som också omfattar dels människans relationer (och därmed också fler människor!), och dels människans livsmiljö? Engagemang i och påverkan av samhället, t.ex. genom ideellt, socialt eller politiskt engagemang, kanske är ett (rätt!) sätt att älska världen, liksom Gud älskar världen.

Jag vet inte riktigt vart denna tanke leder oss, eller om jag ens är på rätt spår. Men en början kan vara att läsa hela Joh 3:16, utan att halka ner vare sig i individualismens dike eller i universalismens dike.

Postad 16 August 2009 | 6:45 am

Konferens och utveckling?

Adventistsamfundet har den sista helgen i juni sin valkonferens på Ekebyholm utanför Rimbo. Konferensen återkommer vart fjärde år och är en del i den demokratiska process som samfundet ingår i. Församlingar runt om i Sverige väljer delegater som tillsammans med pastorer och tjänstemän ska besluta i ett antal frågor inför den kommande mandatperioden. Det handlar om val av ledare, placering av pastorer, ekonomiska prioriteringar och omstyrningar, stadgefrågor och givetvis hur arbetet ska fokuseras och bedrivas. Att vara en del i denna demokrati handlar alltså om att bli utsedd till delegat, vilket inte alltid är enkelt av praktiska skäl (vem säger "hallå - välj mig - jag är den ni bäst behöver") och blir en fråga om kvotering vad gäller kön/hudfärg/åsikt. Enskilda personer och grupper kan lägga fram motioner, men processen är lång till beslut och måste i större frågor lyftas till de överliggande hierarkierna, vilket kan innebära att en fråga tar drygt 10 år att genomföras. Man kan säga att detta ger ett gott skydd för kyrkans tradition enligt den gamla successionsprincipen som känneteckar den traditionella kyrkorörelsen, men kanske inte den smidigaste dynamiken för snabba beslut.

Givetvis finns en stor ödmjukhet och vilja att lyssna till Den Helige Ande för att genomlysa alla beslut i den traditionella processen, men som representant för denna blogg ser jag att vårt sammanhang, nätdialog och postmodernism skapat nya vägar för dialog, andlig inspiration, förändring och beslut.

Om än de frågor vi diskuterat på denna blogg kommer upp eller inte, så är det ändå ingen tvekan att det på sikt kommer att ge eko. För er som följt denna blogg och är aktiv som delegat kan ni förhoppningsvis hitta frågor på konferensen som är värda att ge stöd i en progressiv riktning medan andra frågor kan läggas åt sidan. Vi tror att några viktiga frågorna för Adventkyrkan framöver handlar om:

• Att göra Jesus känd som den livsförvandlade inspirationskälla Han är.


• Utveckla församlingar som uppmuntrar till att leva det goda livet, se alla som likvärdiga oavsett lynne och förmåga att uttala sin tro med de rätta andliga termerna. Utgår från det positiva och det som fungerar hellre än att stå i försvar och sprida misstro. Omsorg och kärlek är de ledande kännetecknen. Vi tror på små, nära dynamiska cellförsamlingar där närhet och relation till andra kristna i Sverige är en självklarhet samtidigt som vi tar vara på Adventkyrkans konstruktiva tradition.


• Ett allt större engagemang för svaga och utsatta i samhället. Här finns potentiella människor i behov direkt i anslutning till kyrkdörren, men vi kan inte heller blunda för den miljard människor som svälter i världen. Den mest övertygande evangeliska insatsen är en hjälpande hand. Den kan aldrig ifrågasättas och ger ett bestående intryck - varför gjorde du detta mot mig?


• Ett trovärdigt engagemang för en hållbar ekonomi och ekologisk utveckling är en nödvändig fråga på den kyrkliga agendan.

Om dessa exempel på frågor är värda en diskussion inom Adventkyrkan, i dess församlingar eller konferens har vi en framtid som kyrka. Detta kan och måste ske med en brinnande Jesustro att Han kan göra skillnad, att Han gör sitt Ord synligt i Sverige idag genom Adventkyrkan som en av sina kyrkor. Som progressiv behöver vi inte bevaka det förflutna eller dess traditioner, vår uppgift är att ge det eviga evangeliet sin adekvata placering i nuet.

Postad 23 June 2009 | 8:36 pm

En ex-adventist reflekterar

En målsättning för en progressiv adventistblogg är att lyssna och återkoppla till så många olika röster som möjligt som berör oss. Det finns en trend idag att personer lämnar adventismen, inte för att man tappat sin tro, men för att man av olika anledningar hittat alternativ man tycker fungerar bättre. Vi vill lyfta fram sådana tankar för att kunna vara självkritiska, bättre förstå oss själva och bättre hitta en progressiv väg framåt. Resultatet blir förhoppningsvis en dialog som utvecklar vår roll som evangeliets bärare. Inlägget nedan är skrivet av Martin C från Örebro utifrån frågan vad som var avgörande för hans beslut att gå vidare och lämna Adventkyrkan (Sjundedagsadventister, SDA) bakom sig.

Jag fick för ett tag sedan en förfrågan om att skriva lite om vilka förändringar som hade behövts för att jag skulle valt att stanna kvar inom SDA (jag lämnade för snart 4 år sedan).
Jag kan här bara ge en kort översikt över detta ämne och jag får kanske anledning att återkomma med lite fördjupningar i en del frågor i senare blogginlägg.

1. Systematisk teologi
   SDA utgår i sin teologi från tesen att det pågår en strid mellan Jesus och den Onde om människors själar och eviga liv, den s.k. ?Stora striden?. Alla evangeliska kyrkor och samfund jag känner till utgår i sin teologi från tesen att Jesus vunnit en fullständig seger över Satan och synden på Golgata kors. En ändring av SDA:s ställningstagande här hade varit en absolut förutsättning för att jag skulle stannat då jag inte finner stöd för ?den stora striden? i Bibeln. En sådan förändring skulle medföra en i grunden förändrad adventistisk teologi med bl.a. en större passion för Jesus och en förnyad syn på skillnaden mellan gamla och nya förbundet som följd.
   
   
2. Trospunkterna
   Att som SDA ha 28 gemensamma trospunkter, som i teorin ska fungera som gränsmarkörer för om man är innanför eller utanför den adventistiska fållan, fungerar inte i praktiken. Dessutom ifrågasätter jag om det är bibliskt och om det hjälper människor att komma närmre Gud? De 28 trospunkterna bidrar i hög grad till alltför starkt fokus på att ha ?rätt? tro/teologi istället för att sätta fokus på relationen till Kristus. Skulle det inte räcka med 9 centrala trospunkter att samlas i kring: Gud och treenigheten, Guds ord, Fadern, Sonen, den Helige Ande, Dopet, Nattvarden, Andens gåvor, Församlingen?
   
   
3. Nådens betydelse
   Jag tror att en effekt av en systematisk teologi som fokuserar på korset skulle vara att adventister bättre skulle förstå att bara för att man är frälst av nåd så betyder det inte att man har en licens att synda. När man tar emot Jesus som frälsare, förstår djupet av vad det innebär och blir döpt i Den Helige Ande (DHA), så får man en ny inneboende längtan efter att leva ett liv som upphöjer Kristus. Man söker att leva sitt liv i utgivande kärlek och man strävar efter att inte synda, inte för att förtjäna något, utan i tacksamhet över vad Kristus gjort på Golgata kors! Det behövs grundläggande undervisning om nådens innebörd inom SDA, varför inte i bibelstudierna?
   
   
4. Ökat fokus på DHA och en god gemenskap
   I mina ögon står en kristens liv på tre ben. Min läsning och förståelse av Guds ord, direkt vägledning genom DHA och församlingens välgörande gemenskap. Bibelläsningen har ju alltid stått i fokus inom SDA men DHA och andliga gåvor har man närmast varit rädd för eller undvikit, åtminstone de manifesterande gåvorna. EGW:s auktoritet som profetissa har väl starkt bidragit till detta. Gemenskapen i församlingen har definitivt varit skiftande och kanske inte alltid avslappnad och naturlig. I en sann kristen gemenskap får man vara den man är och man blir inte bedömd utifrån en norm man förväntas nå upp till. Med ett förnyat fokus inom SDA på DHA och de andliga gåvorna skulle både gemenskap och tillbedjan bli fördjupad. Alla gåvor behövs och är lika viktiga, ingen bör förtigas.
   
   
5. Ellen G White (EGW)
   Kanske är det underförstått mellan raderna ovan att jag ifrågasätter EGW. Jag har inget emot att Ellen White får fortsätta att vara en förgrundsgestalt i historien om SDA:s uppkomst och framväxt, men att hon ska betraktas som profetissa av den dignitet hon nu erkänns vid, är för mig främmande. De senaste årens forskning kring henne borde förringa henne till människa istället för helgon.
   

Finns det då inget som är bra med SDA? Jo då. Fokuset på Bibeln och studiet av den är en bra grund att stå på, bara man inte låter någon annan än DHA tolka Bibeln åt en. SDA?s kritiska hållning till traditionens makt inom de etablerade kyrkorna är också någonting gott. Framför allt så länge man framför kritiken med stor ödmjukhet och med en villighet att även se adventistiska traditioner med kritiska ögon.

Det kan se ut som att jag i mina tankar ovan omkullkastar hela SDA:s existensberättigande genom de förändringar jag skulle vilja se. Ser man det i ett historiskt perspektiv är det säkert så, men frågan är om det historiska perspektivet är det viktigaste? Själv tycker jag att trovärdigheten är viktigare. Jag ser hellre en kyrka som gör upp med sitt förflutna, följer Bibelns undervisning och som ser andra kyrkor som en del i Guds stora församling - hellre det än att benhårt hålla fast vid det som varit. Ingen kyrka kan åstadkomma någon egentlig tillväxt utan trovärdighet, och tillväxt är väl det vi som kristna längtar efter, eller? Själv längtar jag efter att Guds rike ska bryta fram med kraft - i mitt liv, i min församling och i hela världen!

Martin

Postad 13 June 2009 | 8:54 pm

Ekumenikerna Paulus och Petrus

Gal 1:6-2:14 fångade mitt intresse i morse. Paulus är tydlig med hur han har fått evangeliet: "Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus." (1:12, min kursivering). Vidare redogör han ganska detaljerat om sina möten med apostlarna, "dessa som ansågs vara pelarna" (2:9); Petrus tre år efter omvändelsen, och på nytt fjorton år efteråt. Paulus understryker att han inte har haft mycket kontakt med Petrus & co. "Det enda de hade hört [om mig] var att 'han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota'" (1:23)

Vid mötet i Jerusalem (2:1-10) markerar Paulus å ena sidan och Jakob, Petrus och Johannes å andra sidan att de alla har samma tro och samma mål: att föra evangeliet vidare, Paulus till hedningarna, och Petrus till judarna. På det praktiska planet initeras ett samarbete: hjälpen till de fattiga.

Denna enighet fungerar inte alltid helt gnisselfritt; Paulus och Petrus har divergerande åsikter, och den kanske inte alltid så diplomatiske Paulus läxar upp Petrus offentligt (2:11-14). Och Petrus kommenterar i ett av sina brev att teologen Paulus ibland är lite svår att förstå (2 Pet 3:15-16).

Jag fascinerades av att den kristna kyrkan har två av varandra delvis oberoende rötter: Petrus lärjungaskap med Jesus, och Paulus möte med Kristus på Damaskusvägen. Men dessa två har samma Herre och samma mål. Dessa två räcker varandra händerna. De har delvis olika målgrupper (även om ju Paulus emellanåt kommunicerar evangeliet till judar, och Petrus till hedningar). De samarbetar om en del praktiska frågor. Det är inte alltid helt gnisselfritt. Men tillsammans blir de en kraft som förändrar världen och evigheten!

Det är kanske lite att ta i att kalla Paulus och Petrus för ekumeniker, men det gör ju sig bra som en lite provocerande bloggrubrik :-)  Men deras enhet i mångfald är ett föredöme för alla moderna, bibeltrogna kristusefterföljare.

Postad 7 June 2009 | 12:20 pm

Efterlyses: Evangelisk-progressiva barnberättelser

I gudstjänsterna på många håll brukar man ha en "barnens stund" eller en "barnberättelse" där man vänder sig till de yngre. Det är ett bra inslag.

Men ofta är slutpoängen i dessa barnberättelser något i stil med "vi ska vara snälla mot varandra".  Inte alls alltid, men tillräckligt ofta för att jag vill ta upp det här. Och när jag säger "tillräckligt ofta" menar jag "alltför ofta".

Jag tänker så här: Kyrkans primära uppgift är att förmedla evangelium till mänskligheten, och leda människor till ett liv med Gud. Mänskligheten innefattar också barnen, inklusive de barn som växer upp med kristna föräldrar och i kyrklig miljö. Också dessa barn är förtappade syndare som behöver höra evangelium och ta emot Jesus i sina liv.

Evangelium handlar inte om att vi ska vara snälla mot varandra. När Adam och Eva flyr Gud i Eden så ropar inte Gud: "Adam, var snäll mot Eva". Nej, Guds rop är en längtan: "Adam, var är du?" Det är detta som är evangelium.

Och det är evangelium vi ska förmedla till våra barn. Jag vill utmana alla som håller i "barnens stund" att nöta in nya tankebanor och vanor därvid. Jag har nämligen observerat mer än en gång hur en slags dygdens autopilot lätt tar över kommandot i "barnens stund". Och detta gäller även oss som gärna klistrar etiketten "evangelisk-progressiv" på oss själva. (Vi som föredrar denna etikett bör ju föregå med gott exempel!)

Församlingen är ingen uppfostringsanstalt där vi ska lära barnen dygder, utan en plats där människor kan möta Guds nåd. Dygder är bra, men som vi alla vet: dygder kan inte frälsa någon. Därför efterlyser jag fler barnberättelser där Kristus och evangeliet är i centrum!

PS: Om du har sådana idéer/berättleser på lager, dela gärna med dig av dem som kommentarer på detta inlägg!

Postad 29 May 2009 | 7:41 am

Ord, ord, ord

I februarinumret och  majnumret av samfundets tidning Missionären finns ett par insändare där skribenterna ondgör sig över att somliga väljer ordet "räddare" i stället för "frälsare". Även användandet av Bibel 2000 får sig en släng av sleven.

Jag gillar språk och ord (varför skulle jag annars blogga? :-) och jag tycker också att ordens betydelse är viktiga. Men jag blir ändå lite trött på detta idisslande av ord där man menar att det finns vissa svenska, gärna lite ålderdomliga, ord som per definition skulle vara bättre eller heligare.

Dels finns det viktigare ord att idissla. Ett exempel är skillnaden mellan "rättfärdiggörelse" och "helgelse" som folk i våra kyrkor tenderar att blanda ihop i en (o)salig röra. Jag är mycket mer oroad över denna sammanblandning än huruvida man föredrar "frälsare" eller "räddare".

Dels är språk något levande och föränderligt. En god vän till mig frågade sin okristna vän vad hon associerade ordet "synd" med. Svaret blev: "sex". Inte undra på att medelsvensson är ointresserad av att bli frälst (eller räddad) från synd... Vi kristusefterföljare behöver fundera på hur vi återerövrar ordet "synd", alternativt hur vi på ett annat sätt uttrycker vad synd i biblisk betydelse handlar om, och varför vi behöver frälsas/räddas från synden. Hur säkerställer vi att vårt budskap förblir tydligt och begripligt när ordens betydelse ändras?

Dels är det ibland vanskligt att översätta ordens exakta betydelse från ett språk till ett annat. Försök att översätta följande engelska ord till ett svenskt ord som exakt återger det engelska ordets betydelse: substantivet "commitment" eller adjektiven "thorough" eller "appropriate"!

Ord och deras betydelse är viktiga när vi kommunicerar. Men se till att inte svälja kameler och sila mygg!

Postad 29 May 2009 | 6:51 am

Adventist aktivister

Det är inte ovanligt med aktivister idag. Populära rättegångar med domslut som fallit under de gångna veckorna har skapat en folk- (läs ungdoms) rörelse i Sverige. Spännande att se var den nya formen av nätdemokrati kommer att landa.

Men det som är ännu mer spännande är att jag idag hittade fram till en adventistblogg Adventist Activism. En snabb titt på bloggen visar ämnen som:

• Microlån via Kiva
• Socialt entreprenörskap
• Engagemang för att bekämpa fattigdom

Ämnen som vi berört på denna blogg.

Med värme i hjärtat upptäcker jag att vi har syskon där ute på nätet som har i grunden samma riktning som vi vill uppmuntra.

God bless You - Seventh-day Adventists for a Better World

Postad 24 April 2009 | 9:14 pm

Att mala gudsbilden till stoft

Det andra budet av de tio uttrycker ett förbud mot att göra sig en gudabild och tillbe den. I vår tid viftar vi lätt bort detta och säger oss inte tillbe någon gudabild. Eller? Tänk om förbudet inte gäller bara gudabilder av trä eller metall, utan också våra mentala bilder av Gud? Det är skillnad på att tillbe Gud och att tillbe min bild av Gud...

Vilka bilder av Gud bär vi på? Kanske bilden av Gud som vår kosmiske springpojke. Våra böner avslöjar möjligen oss: "Hjälp mig med provet", "välsigna vårt styrelsemöte", "gör så att X blir frisk"... Missförstå mig inte: Vi kan och ska komma till den Allsmäktige med våra önskemål. Men om våra böner till 80% består av sådana önskemål, har vi då börjat tillbe den kosmiske springpojken snarare än Gud själv?

Eller kanske är det bilden av Gud som den oändliga mjukheten. Flanellografbilden av Jesus som bär ett lamm i sina armar, predikandes kärlek som en första århundradets Thomas di Leva. En Gud som agerar krockkudde och lindar in oss i bomull som beskyddar oss från livets hårda törnar. Om tron kommit att huvudsakligen handla om gosighet och trygghet kanske vi har börjat följa flanellograf-Jesus snarare än den levande Kristus.

Eller kanske är det bilden av Gud som likt en sträng bilskollärare kommenterar alla våra fel (och tiger tyst när det går bra). Ja, vi blir onekligen moraliskt bättre människor och duktigare på att ta oss fram på livets vägar med en sådan Gud. Men blir vi lyckligare och kärleksfullare? Är denne stränge bilskollärare någon som vi egentligen vill leva med?

Många fler bilder skulle kunna nämnas... Våra bilder hänger nödvändigtvis inte ens ihop. Gudsförnekaren ser det som ett problem att Gud tillåter ondskan, men är heller inte nöjd om vi börjar tala om Guds dom över det onda. Gudsförnekaren har alltid en gudsbild till hands som är tacksam att förneka, och hon undviker därför mötet med den verklige Guden bakom hennes gudsbilder.

Den troendes gudsbilder kan också hindra mötet med en verklig Gud. Flanellografbilden skymmer Mästaren som välter månglarnas bord och vill åstadkomma en förändring till det bättre. Springpojksbilden begränsar relationen till en affärsmässig nivå: Så länge springpojken gör som vi vill tror vi oss ha en fantastisk relation, men om (när) han vägrar dissar vi honom. Och en bilskollärar-Gud reducerar Fadern till en jurist, eller möjligtvis en livsstilscoach.

Vår strävan att förstå Gud går lätt över i en önskan att kontrollera Gud. Ja, Gud är t.ex. en god Fader som vi kan vända oss till i vår hjälplöshet, bilden i sig är korrekt. Men när vi börjar förvänta oss att Gud (nästan) alltid är som bilden och inget mer, då har bilden övergått från att vara något som hjälper oss att förstå Gud till att bli Gud. Och då bör man göra samma som israeliterna gjorde med guldkalven: Mala den till stoft, och återvända till en verklig Gud. (2 Mos 32:20. Notera att guldkalven var ett brott mot andra budet, inte det första!)

I Daniel 3 läser vi hur Shadrak, Meshak och Aved-Nego vägrar tillbe den gyllene statyn, och de säger till kungen: "Om den Gud som vi dyrkar kan rädda oss ur den brinnande ugnen och ur ditt våld, konung, så räddar han oss. Om inte, skall du veta att vi ändå aldrig kommer att dyrka dina gudar eller tillbe den gyllene staty som du har rest." Wow! De hade en bild av att Gud kunde rädda dem, men även om gudsbilden inte skulle visa sig stämma, så skulle de ändå tillbe Gud.

Gudsbilden får aldrig bli vår Gud. Såsom vi människor tillåter oss själva vara människor måste vi låta Gud vara Gud. Också Gud är en person, med vilja, känslor, avsikter, etc. Vi kan inte stoppa Gud i en låda, eller hänga hans porträtt på en vägg. Gud är inte kontrollerbar. Vårt hopp står till att Han är god.

Postad 18 April 2009 | 6:50 am

Världen snurrar fortare -

Adventister har en tradition att följa vad som händer i världen. När det fungerar som bäst ger det förutsättningar för att bygga den kristna värdegrunden i det lokala sammanhanget. Som individ, som församling och som samfund.

Men samma händelse kan också ge helt olika vinklingar, naturligtvis inte oväntat med tanke på alla intresseinriktningar som finns i samhället, men onekligen intressant när det förekommer inom ett mindre kristet sammanhang. Ett exempel jag tänker på är G20-mötet som nyligen avslutades i London. Å ena sidan har jag trossyskon som ser en trend mot en enad världspolitik som med ekonomiska medel kommer att bilda ett världssamfund och därmed lägga grunden till en slutlig världsregim som man fruktar ska förtrycka kristna värderingar (exempelvis en fri tillbedjan och efterlevnad av Guds principer). Men en anna sida i samma nyhetsflöde talar om att G20-länderna nu tar ett större ansvar för att bekämpa fattigdomen i världen. Vilka glasögon använder vi? Personligen har jag använt det senare synsättet och t.ex. uppmuntrat nätverk som ONE att arbeta för en bättre situation i världen. I mitt perspektiv som kristen känns det mer angeläget att söka efter, och reagera mot, orättvisor i världen än antaganden om förföljelse och vedermödor riktade mot min individuella frihet. Kämpar vi för andras frihet, kanske vi har vänner den dag vår frihet begränsas.

Jag vill avsluta med ett videoklipp som visar exempel på en värld som snurrar allt fortare. Konsekvenser av en värld där Internet länkar samman människor, en värld där traditionella mönster bryts, där det ske stora omstruktureringar i handel, produktion och utbyte av tjänster.

Väljer vi att se möjligheter - eller hot? Vad tycker du?

Postad 5 April 2009 | 1:19 pm

Gärningarnas ulv i nådens fårakläder

1. När jag kommer till tro och omvänder mig blir alla mina gamla synder förlåtna i kraft av Jesus korsdöd.


2. Som troende får jag den Helige Andes kraft att vinna seger över synden i mitt liv. Min uppgift är att öppna mig för Anden, och i den kraft Anden ger mig lyda Gud och göra Hans vilja, och på så sätt leva ett rättfärdigt liv.


3. Om jag ändå skulle synda så måste jag ångra min synd och be Gud om förlåtelse, så att jag på nytt blir rättfärdig inför Gud.

På (1) finns inget att anmärka. Men vad händer när jag inte vinner seger över synden i (2)? Det kan ju knappast vara fel på Gud eller hans löften. Andens kraft kan det ju knappast heller vara något fel på. Alltså är felet att jag inte har öppnat mig tillräckligt, att jag inte har överlåtit mig fullt. I (3) får vi dock en smula hopp: tack och lov finns ju förlåtelsen, så jag måste be om förlåtelse.

Jag hörde nyligen någon hävda att när kung David inledde sin affär med Batseba föll han utanför frälsningen, och förblev utanför frälsningen tills han ångrade sig. Davids frälsning skulle alltså ha varit beroende av vad David gjorde: när han syndade var han "utanför", när han bad om förlåtelse hamnade han åter "innanför". Eller för att tillämpa logiken på dig och mig: Det gäller att ha bett om syndernas förlåtelse innan älgen kliver ut framför din bil. Har du gjort det hamnar du i himlen, om inte så...

Bibelns bild är att vi är Guds barn. Barnet kan göra saker som är mot föräldrarnas vilja. Barnet kan såra föräldrarna. Men relationen barn-förälder upplöses inte så fort barnet gör fel! Så är det också med vårt förhållande till Gud. Vi förblir i frälsningen även när vi gör fel. Se upp med ulven i fårakläder: gärningsläran som maskerar sig bakom en fasad av godhet och nåd. Utmaningen i den kristna tron är inte att försöka göra rätt saker, utan att helt lita på att vad Jesus har gjort räcker också för mig.

PS: Vad är då gärningarnas plats? Jag tror Jesus uttrycker det bäst i Bergspredikan: "Låt ... ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen." (Matt 5:16). I den mån gärningarna har betydelse för frälsningen så är det för andras frälsning, inte min.

Postad 20 March 2009 | 5:00 pm

Min frälsare lever

Den kristna kyrkan har i alla tider använt bilder och liknelser för att beskriva det obegripliga löftet om ett meningsfullt liv. Vad innebär livet Gud vill ge oss, och vad är målet? Vad betyder det som Jesus gjorde på korset? För att förklara vem Gud är kommer bilderna in, bilder som är mer eller mindre bra, som ibland kan misstolkas och leda till pseudosanningar och krav, som t.ex. syndakatalogen. Ibland kan bilderna en person beskriver vara så vanställda att jag direkt kan hålla med att jag inte heller tror på gud - alltså - den gud personen beskriver.

Min fråga är därför - vilken bild har Du av Gud. Hur ser Jesus ut för dig? Vi behöver bra bilder som beskriver Jesus och vad han gör för oss, uttryckta i dagens sammhang på vårt eget språk.

Titta på videon nedan. Den tar drygt 5 minuter, men det är det värt. Berätta vad du tänker och känner.

Postad 15 March 2009 | 9:22 pm

Gud och hjärnan

Enligt en artikel i Dagens Nyheter är människans hjärna "programmerad" för att tro på Gud, enligt amerikanska forskningsrön. "Det finns ingen 'Guds-punkt' i våra hjärnor. Istället är den upplevelsen inbäddad i flera områden som vi använder varje dag" säger en av forskarna i artikeln. Artikeln refererar också till andra forskningsrön enligt vilka man med t.ex. magnetfält har kunnat framkalla upplevelser av ett högre väsen, en känsla av något övernaturligt.

Som kristen är man inte förvånad. Enligt judisk-kristen världsåskådning är människan skapad till Guds avbild, med syftet att älska Gud. Att det kanske syns i hur våra hjärnor är konstruerade är då nästan självklart.

Gudsförnekare tar gärna dessa rön som bevis på att Gud är enbart ett hjärnspöke, ett resultat av processer i människans hjärna. Den slutsatsen kan man unna sig - bara man är konsekvent! När du läser denna text så aktiveras syncentrum i din hjärna; alltså finns inte denna blogg. Och när gudsförnekaren känner sig törstig så är det bara hans/hennes "törst-centrum" i hjärnan som är aktiverad, och det är därmed bevisat att vatten inte finns!

Det är också lite märkligt hur DN-artikeln snöat in sig på "känslan av en högre makt" som någon slags definition av religiös tro. Utan tvivel kan man ha sådana känslor, och självklart kan de triggas av en reell andlig verklighet (Guds närvaro). För den kristne är dock tron inte bara är en subjektiv upplevelse av något högre, utan den är först och främst baserad på objektiv verklighet, i den historiska personen Jesus från Nasaret.

Även de dagar när Gud känns avlägsen (och oavsett om den känslan är beroende av min hjärna, eller vilka elektromagnetiska fält jag råkar befinna mig i) så är min trygghet i Gud förankrad i något utanför mig själv, i den verkligheten att Gud hellre dog än levde utan mig.

Postad 11 March 2009 | 6:13 am

Socialt engagemang - en evangelisk bisyssla, eller..?

Har ibland haft samtal med personer inom adventkyrkan om vårt fokus och syfte. Dialogen har handlat om vad det innebär att stå för begreppet Adventbudskapet eller som det ibland kallas De tre änglarnas budskap. Mitt mål i dialogen har varit att spegla de begreppen mot Jesu ord i Matt 25 som handlar om hur vi till syvende sist ska värderas efter hur vi handlat i förhållande till vår medmänniska. Med andra ord, är det lagen - budorden - eller det gyllen budet - kärleksbudet - som ska driva oss? Missar vi syftet med lagens och profeternas budskap?

Med en blick i backspegeln kan vi se att Adventkyrkan haft ett tydligt engagemang för människors medicinska, mentala, fysiska, andliga och sociala hälsa. För många är hälsohemmen Nyhyttan i Bergslagen och Hultafors utanför Borås välkända begrepp. Där drevs under många år ett jordnära arbete för människor som kunde återfå sin hälsa och ett bättre liv. Efterhand blev tyvärr förändringar i omsorgsystem och landstingspolitik en faktor som till slut lade dessa institutioner i graven. Den gången. Men ska adventismens initiativ att tjäna medmänniskan gå omkull för det? Eller är vi inne i en ny fas där det handlar mer om individuella insatser och andra målgrupper?

Ett exempel på en person jag känner stor respekt för är Sigvard Lundström, en adventistpastor som skolade om sig till socionom och under flera år på 70-talet arbetade bland utslagna människor på Stockholms bakgator. Samma anda har jag upplevt då jag läst om - och träffat - Carl-Erik Sahlberg som gjort Klara Kyrka i Stockholm till en oas för utslagna människor. Impulsen till detta blogginlägg fick jag när jag läste en ledare i Världen Idag skriven av just Sahlberg. Han lyfter fram hur kristna initiativ, t.ex. Teen Challange-konceptet som uppstod i New York med David Wilkinson som grundare, gjort det möjligt att skapa förutsättningar till ett förändrat liv bland narkomaner, prostituerade och alkoholister. Sahlberg efterlyser flexibilitet och pekar på att det svenska välfärdsystemet inte alltid välkomnar kyrkliga-privata engagemang. Konsekvensen blir långa handläggningstider i kontrast till just-in-time initiativ som de kyrkliga initiativen kan stå för.

Här behöver Sverige en ny våg av drivna Jesus ambassadörer som kan stå på de svagas sida i samhället. Litet som stort initiativ, missbrukvård såväl som en deltagande roll i samhälle, skola eller fängelse är några exempel. För svaret på frågan vad evangeliet, profeterna eller lagen pekar på är - omtanke till sin medmänniska. Det är uppfyllelsen av det Gudomliga uppdraget. Där vi ser dessa frukter ser vi evangeliet - de goda nyheterna om Jesus.

Hur för du adventismens tradition vidare idag - år 2009?

Postad 9 March 2009 | 9:54 am

Var tog synden vägen?

För ett tag sedan ledde jag en gudstjänst, och i bönen bad jag ungefär så här: "Gud, vi har inte nått upp till dina ideal, vi har inte ens nått upp till våra egna ideal. Du vet vad det är för var och en av oss, och vi ber: förlåt oss för det. Tack för att vi får ta emot din förlåtelse... "

Det var en enkel bön om förlåtelse, i mycket enkel och fri form. Eller för att använda ett äldre ord: det var en syndabekännelse.

Efter gudstjänsten var det någon som tackade mig specifikt för det, och sade: "Det är inte ofta man får höra det i kyrkan." Jag funderade på det där ett tag. Det är illa. Mycket illa. Människor kommer till kyrkan, men ges inte tillfälle att bekänna sin brist inför Gud, och ta emot förlåtelse?!

'Synd' är måhända ett lite förlegat ord. En god vän till mig frågade en av sina icke-kristna vänner vad hon associerade ordet 'synd' med. Svaret kom snabbt: "synd: jag tänker på sex". Vi kristusefterföljare behöver återerövra ordets verkliga betydelse, eller använda andra ord som bättre uttrycker vad synd är. Grekiskans ord hamartia betyder "att missa målet", ungefär som en bågskytt missar målet. Om gemene man tror att vi förkunnar "Jesus räddar oss från sex" så uttrycker vi evangeliet illa!

I församlingen måste förlåtelsen ha en central plats. Och en förutsättning för förlåtelse är insikten att det finns något att förlåta. Det är detta kyrkan måste kunna sätta ord på, och som vi kanske har missat i vår iver att vara relevanta och distansiera oss från gångna tiders överdrivna moralpredikande.

Jag pläderar inte för ett återinförande av någon syndakatalog. Jag pläderar inte för (själv)rättfärdiga predikningar där vi talar om för andra hur de ska leva. Men hos varje människa finns en intuitiv erfarenhet om att vi kommer till korta inför de ideal av godhet som finns någonstans inom oss, att vi likt darrhänta bågskyttar missar målet. Det är detta som måste kläs i ord, bekännas och förlåtas.

I Svenska kyrkan ber man (eller åtminstone gjorde man det förut) med följande ord. Läs orden, och låt dem sjunka in. Jag är inte särskilt liturgiskt eller poetiskt lagd, men jag måste medge att dessa århundraden gamla ord uttrycker en sanning som vi frikyrkliga kanske är på väg att glömma bort.

Jag bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig.
Därför ber jag om hjälp att se
och bryta mina synder.
Förlåt mig för Jesu Kristi skull.

Kanske är det dags att (åter)införa syndabekännelsen i sabbatsgudstjänsten?!

Postad 28 February 2009 | 8:49 pm

Nådens under

Det är inte alltid som det kristna livet känns som det rätta eller lättaste. Det vore oärligt att påstå att man alltid vandrar som på moln bara för att man är kristen. Då kan det kännas skönt att hitta tröst från stora andliga ledare, allra helst som de kommer från den välbekanta svenska myllan.

Jag citerar Lewi Pethrus:

Det är således och utan att vara förtjänt av Guds nåd genom förlossningen i Kristus Jesus, som vi blir rättfärdiggjorda. Det är därför ingen motsägelse när Jesus själv förkunnar sin försonargärning. Han säger: "Liksom människosonen har kommit, inte för att låta tjäna sig, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många" Matt 20:28.

Det nådens under som skett till släktets försoning, består däri att Kristus tagit mänsklighetens synd på sig, burit dess dom och friköpt släktet från lagens förbannelse. Det är vår Herre Jesu Kristi nåd.

Det är Gud som av nåd valt att på korsets väg frälsa världen. Kristus har även han som den fullkomliga människans och släktets nye representant av nåd, offrat sig själv till släktets försoning. ....Från bloggen Min Frid

Orden får tala för sig själva. Hur mycket man än argumenterar om lagens betydelse, så finns det ingen - och det omfattar den mest puristanska adventist - som kan hävda att man gjort tillräckligt. Kanske principerna ibland blir både viktigare än den sanna ödmjukan tjänsten för Jesus, och att nitiskheten att bevara den sanna tron (läs adventbudskapet) i själva verket sätter djupa sår hos sin kristna medvandare? Omvänt kanske andra känner sig djupt rubbade i sin cirklar och övertygelse att ha lärt känna hela sanningen, när den progressiva tanken får utrymme?

Även om Pethrus talar om försoning mellan kristna var han ledare för en av de största delningarna inom svensk frikyrklighet som medförde Pingstkyrkans födelse. Är inte kompetent att beskriva hela den processen, men kunde tvisten om detaljer i nattvardsfrågan leda till en delning av Filadelfiaförsamlingen, så finns det nog en betydligt större avgrund inom dagens adventism. Vart Guds Ande leder den frågan får framtiden visa.

Rätta mig om jag har fel - ingen skulle bli gladare än jag...

För mig finns bara en väg - att lita till nådens under.

Postad 24 February 2009 | 10:42 am

Länkknappar

Länka till Jesussajten med någon av dessa koder från din sida ovan för att din sida skall vara aktiv och synlig i katalogen:

<a href="http://www.jesussajten.se/in.php?userID=1570"><img style="border:0px" border="0" alt="Jesussajten.se" width="80" height="15" src="http://www.jesussajten.se/images/80x15.gif" /></a>

<a href="http://www.jesussajten.se/in.php?userID=1570"><img style="border:0px" border="0" alt="Jesussajten.se" width="88" height="31" src="http://www.jesussajten.se/88x31_3.png" /></a>

Textlänk: Jesussajten.se
<a href="http://www.jesussajten.se/in.php?userID=1570">Jesussajten.se</a>

Topp av sidan