Detaljer för 'Evangelisk-Progressiv Adventism' på Jesussajten.se

En blogg som vill öppna vägar för en utvecklande dialog inom Adventkyrkan och med våra kristna syskon i andra samfund.

Besök direkt

Dela med dig!

Nyckelord:

Kort om Evangelisk-Progressiv Adventism

Hur har det gått för Evangelisk-Progressiv Adventism på topplistan?

Just nu har de 1 IN träffar och 4 UT träffar. Den lilla topplista knappen har visats på deras hemsida 32 gånger. Nedan kan du se hur det gick för dem den senaste tiden.

Kommentarer

Tack Peter för dina reflektioner. Det är riktigt som du skriver om adventismens rötter och de två exempel (1844 och Ellen W) som är en del av adventismens rötter. Samtidigt undrar jag om du läst bloggen? Det finns nämligen strömningar inom adventismen som strävar åt flera håll, en riktning som vill bli ännu mer trogen till det historiska arvet och motsatt, en progressiv - evangelisk riktning. I den progressiva delen som jag representerar och skriver för på bloggen låter vi många frågor vara öppna och håller också dörren öppen för att förkasta de delar som inte har med gudsrikests innersta frukter och syften att göra. Dina exempel är sådana frågor vi kan lämna bakom oss för att istället försöka att se mer av den verklige Jesus. Jag tror inte 1844 har något med frälsning att göra, möjligen kan det finnas ett bildspråk som hade betydelse i sitt sammanhang, men det är patetiskt när man gör detta bildspråk till en absolut tolkning av den utomsinnliga himmelska boningen. Ellen White kan vara falsk eller vad vi vill uttrycka. Förmodligen var hon en människa som uttryckte en andlig upplevelse och beskrev det med de bilder och språk hon hade tillgängligt på sin tid och sin religiösa miljö. Din varning är befogad för de adventister som gör henne till en absolut profet enligt GT-modell. Den bilden har inte alla adventister. Inom adventismen i Sverige finns många generationers medlemmar som vuxit in i kyrkan. Att bara lämna för att det finns några småfel i teologin innebär bara att man hamnar i ett annat samfund där det finns andra brister och trångsynta system. Snarare finns det väl en gemensam uppgift att synliggöra Jesus för att låta hans namn skina klart och leda till hans rikes goda frukter? Jag är därför tacksam för dina tankar, men vill samtidigt be dig att be för adventikyrkan i Sverige att Jesus-bilden och Hans frukter ska framstå allt tydligare. Vi önskar att tjäna honom.

Det är värt att notera att adventister inte är riktiga kristna utan i likhet med Jehovas vittnen och mormonerna har en egen lära som bl.a. inkluderar den falska profeten Ellen G. White skrifter (Se punkt 18 på adventisernas hemsida (adventist.se) under "Tro och lära")

Under punkt 24 (adventist.se) står även att läsa:

[...] "Han låter alla troende få tillgång till den nåd som kom av att han en gång för alla dog på korset för att vi skulle försonas med Gud. Han invigdes som vår överstepräst och började sin medlartjänst när han återvände till himlen. När den profetiska tidsperioden 2300 kvällar och morgnar avslutades år 1844, började han sin andra och avslutande del i tjänsten som medlare." [...]

Inte helt oväntat försöker dessa adventister smyga sig in sig bland riktiga kristna, men ta er i akt...

Skriv en kommentar

RSS feed

Människan och mediet

Häromdagen tittade jag på en gudstjänst som live-streamades från en svensk adventkyrka. I de publikbilder som TV-kameran fångade kunde jag se flera för mig bekanta ansikten, och det var ju trevligt i sig.

Men tanken kom till mig: Om jag hade varit en gudstjänstbesökare där, skulle jag ha haft någon valmöjlighet att inte synas i TV? En gudstjänstbesökare kommer till gudstjänsten för att möta Gud och andra medvandrare, inte för att bli filmad, streamad, rippad, medialiserad och youtubead. En sökare kanske inte vill skylta med sitt sökande på nätet. En kvinna med skyddad identitet vill inte synas så att hennes misshandlande partner hittar henne. En konvertit vill inte riskera att släkten ska se honom delta i en kristen gudstjänst. En papperslös flykting vill förbli osedd av rädsla för myndigheterna. En medelsvensson vill av enkla integritetsskäl inte hamna i en mediaström?

Kan gudstjänsten (och andra sammankomster i den kristna gemenskapen) få vara en frizon för dem som inte vill exponera sig i världens mediacirkus? Vore inte detta ett område där kyrkan kan leva ut ett profetiskt budskap, i en tid där allt är yta och synlighet? För vi har väl inte blivit så förhäxade av mediet att vi glömmer människan?

Jag menar inte att man måste sluta streama/TV-sända gudstjänster. Man måste heller inte sluta filma publiken - det kan finnas en gemenskapspoäng för tittaren att kunna se andra gudstjänstdeltagare. Men en gudstjänstproduktion behöver inte följa samma mall som Allsång på Skansen. Med en gnutta kreativt tänkande kanske både människan och mediet får plats ? man skulle t.ex. kunna ha en avdelning i lokalen där man aldrig filmar.

Falsk väckelse?

Jag har en gång varit på vippen att befalla en person att i Jesu Kristi namn vika hädan. Det var för över 10 år sedan, och jag var på en kristen (ej SDA) konferens med deltagare från många olika samfund och kyrkor. Konferensen gjorde stort intryck på mig. Nej, det gjorde inte bara intryck, det förändrade mitt liv:

Wilsons Dag

Den amerikanska adventisttidningen Spectrum noterar att Ted Wilson som valdes till adventismens världsledare för några veckor sedan till slut lyckades - på fjärde försöket...

Vad vill Wilson?

Det var i slutet på 80-talet som jag firade Thanksgiving hemma hos Ted N. C. Wilson. Härom dagen valdes Wilson till Adventistsamfundets världsledare, men då på 80-talet var han sekreterare för en av samfundets divisioner. Jag var studentmissionär, och slank in på denna Thanksgiving eftersom min värdfamilj hade tillräckliga amerikanska kopplingar för att kvala in på Wilsons Thanksgiving-firande.

Jag har dock inga större intryck av Wilson, och vi umgicks inte särskilt mycket. Kanske berodde det på personkemi, eller kanske på att jag och min värdfamilj hörde till dem som hade en mer progressiv syn på vad adventism är... Jag och en kompis dök ner i divisionskontorets swimmingpool en lördag eftermiddag under ett knytkalas, och om jag minns rätt så hörde Wilson till dem som höjde ett ögonbryn - ett svalkande dopp i poolen under sabbatstid var liksom inte helt kosher.

Den nya generalkonferens-presidenten Wilson anses vara konservativ. Vid sitt "acceptanstal" och på den efterföljande presskonferensen talade Wilson om vad han ville prioritera, och där fanns onekligen en del traditionellt gods.

Bland annat sade han att "vi måste kraftfullt betona Profetians Ande [dvs Ellen White], inte bara som andaktsläsning, utan som vägledning ("instructional counsel") för varje aspekt av livet".

Han sade också att enhet kommer "primärt... genom en fokuserad förståelse av våra trospunkter ("our beliefs")", och att "det som verkligen binder oss samman är vår tro ("belief")". Noteras kan att i engelskan finns en nyans mellan "faith" och "belief" som inte finns på svenska, och Wilson använde hela tiden ordet "belief". Och där Paulus talade om "kärleken som det band som håller er samman", där talade Wilson alltså om vår (intellektuella) tro.

Under presskonferensen använde Wilson begreppet "Profetians Ande" 4 gånger, "evangeliet" 4 gånger, "Jesus/Kristus" 3 gånger, "sanning" och "det sena regnet" 1 gång var. Ord som "kärlek", "nåd", "fattiga", "omsorg": 0 gånger. Och "innovativ", "progressiv", "kreativ": 0 gånger. Ordet "ny" förekom en gång: i "ny teknik".
(Källa: transkriptionen av Wilsons presskonferens.)

Nu ska man inte dra för stora växlar på att räkna ord i ett kort anförande och en presskonferens, men kanske kan man ändå skönja en icke oväsentlig nyansskillnad? Som jämförelse kan man läsa den avgående Jan Paulsens predikan vid Generalkonferensen 2000 (där han valdes), där han i slutet delar med sig av en varm och inkluderande vision som jag gärna skriver under på.

Detta inlägg har handlat om nyanser och ordval som är av intresse med tanke på vad denna blogg heter. Det fanns mycket i det Wilson sade som jag förstås instämmer i: behovet av bön, väckelse, att söka råd hos andra, Bibelns centrala ställning, Andens verk, hoppet om Jesu återkomst etc.

Jag håller tummarna för att adventismen under Wilsons ledning fortsätter vara en rörelse som går framåt i tiden, inte bakåt.

Se artiklar & kommentarer från olika håll, t.ex. Adventist Review, Spectrum, J. David Newman/Adventist Today, Erwin Taylor/Adventist Today, Ron Corsons blogg, kommentarer på Educate Truth.

UPPDATERING 5 juli: Ted Wilsons avslutningspredikan på generalkonferensen gick i samma ton. Se även kommentarer från t.ex. J. David Newman, Sam Neves/Spectrum och Charles Scriven.

Musikaliska skyttegravar

Somliga ogillar s.k. lovsång. De klagar på att samma verser upprepas flera gånger. Jag undrar: Hur ska de klara en evighet i himmelen där "de fyra varelserna ... utan att vila ... säger dag och natt: 'Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och som kommer.'" (Upp 4:8)?

Psalmen 375 i Psalmer & Sånger går: "Jesus, det skönaste, största och renaste namn som på människors läppar är lagt, rikt på barmhärtighet, sanning och salighet, rikt av Guds kärlek, hans nåd och hans makt!" Sång 83 i Sjung lovsång alla länder går: "Jesus, Du är den skönaste, Jesus, Du är underbar, Ditt namn är upphöjt över alla andra namn, Du är underbar, Du är här." Den första anses vara en älskad psalm, den andra en lovsång. Bortsett från att den ena tillkom ca 100 år före den andra, så är skillnaden...vad?

Sångtexter är också föremål för kritik. Jag hörde någon förfasa sig över strofen "jag vill också dela kampen, lidandet Han haft" i sången "Jag vill lära känna Jesus" (t.ex. nr 72 i Sjung lovsång alla länder). Vederbörande hade tydligen missat att orden inte är något modernt liberalteologiskt påfund - Paulus skrev dem i Kol 3:10!

Somliga vägrar av teologiska skäl sjunga sånger som har ordet "helgon" i sig. Jag tror heller inte på själens odödlighet, och tror således inte att det finns någon helgonskara där uppe (ännu), och jag inser också de teologiska problemen. Men jag har också teologiska problem med sångtexten i Ps 137:9 "Lycklig den som får ta dina späda barn och krossa dem mot klippan" - men det hindrar inte mig från att tolerera existensen av denna psalm. Och jag kan finna glädje och uppbyggelse i några av de övriga 149 bibliska psalmerna!

Och så har vi det här med instrument. Somliga anser orgeln i kyrkrummet vara OK, men trummor en styggelse. Orgeln är dock en grekisk uppfinning från kring 250 f.Kr., och användes senare bl.a. av romarna i gladiatorspel. Kejsar Nero själv trakterade instrumentet. Långt innan orgeln nådde kyrkorna kanske kristna martyrer gick sin död till mötes ackompanjerade av orgelmusik, under överinseende av en kejsare som bokstavligen gjorde sig till gud! Och fiolen: detta klassiska instrument användes först i dansmusik innan den hittade sin väg in i kyrkrummet... - Släng ut trummorna om du vill, men släng också i så fall ut orgeln och fiolen i konsekvensens namn!

Rörelse till musik möts ibland av rynkade näsor. På det rent personliga planet undviker jag dans i alla dess former som pesten. Men jag har insett att min anti-dans-inställning har mest med min uppväxt och personliga preferenser att göra. Ty: "David och hela Israel dansade framför Gud med liv och lust och sjöng till lyror, harpor och tamburiner, till cymbaler och trumpeter." (1 Krön 13:8). Efter uttåget ur Egypten dansade och sjöng Miriam och de andra israeliska kvinnorna (2 Mos 15:20-21). "Med dans skall de prisa hans namn, till tamburin och lyra skall de sjunga hans lov." (Ps 149:3). När kristusefterföljare blir förföljda uppmanar Jesus oss: "Gläd er på den dagen och dansa av fröjd..." (Luk 6:23).

Och det är inte bara konservativa som bidrar till dispyterna. De mer modernt lagda bidrar, t.ex. genom att generaliserande förvisa alla gamla goda psalmer till historiens skräpkammare. Eller genom att accentuera skillnaderna genom att introducera lovsångsteam, lovsångshäften etc. i direkt kontrast till de (vanligtvis) tre sångerna som sjungs under en gudstjänst. Jag har hört somliga påstå att lovsång är en särskild slags sång, och formulera en teologi kring det. Det må vara hänt att det finns en särskild kategori "lovsång", men låt oss i så fall också formulera kategorier och teologier för "tvivelsång", "överlåtelsesång", "rop-om-hjälp-sång" etc. Eller varför inte "undervisningssång" - i den nytestamentliga församlingen så fanns ju tydligen något sådant: "Lär och vägled varandra med med psalmer, hymner och andlig sång..." (Kol 3:16).

De klyftor som skapats mellan psalm och lovsång, mellan stillhet och fart, mellan klassiskt och poppigt, mellan lyfta händer eller händer i byxfickorna, mellan dans och värdighet, mellan dittan och dattan, synes mig vara främst skyttegravar som människor grävt. Det behöver inte vara antingen-eller. Ett äktenskap rymmer både stillsamma promenader och passionerad intimitet - de är facetter av samma diamant.

Gud skapade den mångfald som mänskligheten utgör. Det är OK att tycka att det ena berör mer än det andra! Men låt oss inte klä ut våra personliga preferenser i någon slags teologisk kostym, på det att vi icke ska riskera missbruka Herren vår Guds namn genom att påstå att Gud tycker mer om en stil än en annan.

Därmed inte sagt att all musik är bra. Musik berör oss på ett djupt plan, på gott och ont. Man bör definitivt ta hänsyn till kontexten. "För judar har jag varit som en jude... allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några." (1 Kor 9:20-23). Men kontexter förändras. Det som idag är olämpligt behöver inte vara olämpligt för all framtid. Det är med musik som med knivar: knivar kan användas för att skära bröd med - eller att mörda med.

Gräv igen de muskaliska skyttegravarna - men kliv upp ur den innan du börjar gräva igen den. Ty en skyttegrav är, just det, en grav.

Vem ställer frågan?

Har med stort intressen följt Jonas Gardells serie O Herre Gud. Det är inte första gången gycklarens röst är den som väcker tanken och leder till medvetenhet. Han driver med traditionell kristendom på ett sätt som motiverar en varningsskylt "Programmet innehåller stötande material för frommt troende".

Men bortom alla fördomar (kristna såväl som världsliga) som kan omsluta personen Gardell finns ett stort hjärta och en uppriktigt sökande efter det evangelium som vi hoppas kan ge - och leda till - en bättre värld. Gardells eget vittnesbörd är att han, efter grundliga studier, tror sig kunna bevisa att Gud inte finns - ändå tror som ett barn.

Programmen ligger kvar på SVT-Play några veckor till (20 maj) och är helt klart en viktig del i den kristna debatten i det svenska sammanhanget. Den som tror sig kunna svara på relevanta frågor om kristen tro utan att ha sett Gardells frågor kan faktiskt riskera att missa det verkliga behovet.

Vad tror du - är Gardell något viktigt på spåren?

PS. Intressant att åtminstone två av de präster från Svenska Kyrkan som ger bakgrundsbilder om kristen tro i programmen har adventistbakgrund. Vi är tydligen en god teologisk plantskola! DS.

Krav för medlemskap?

Tidningen Dagen har ett par intressanta artiklar under rubriken Dags att ställa krav för medlemskap?: "Medlemmarna vet ofta inte vad församlingen vill" och "Viktigt att alla ställs inför frågan vad det betyder att vara medlem". En del adventistförsamlingar, t.ex. Cornelius i Oslo har också infört en del av det som tas upp i artiklarna (t.ex. att man måste förnya sitt medlemskap vartannat år). Jag tror det finns en hel del klokt i dessa tankegångar: att i vissa avseenden "höja ribban" vad gäller medlemskap. Vad tycker du?

Att inte vara kyrka för att bli en kyrka

Rudy Dingjan, koordinator för Adventistsamfundets församlingsplantering i Nederländerna, delar i en kort artikel "Don't do church to plant one!" med sig av några tankar om hur man når den sekuläre holländaren med evangeliet. Det kulturella avståndet mellan Sverige och Holland är ganska litet... Hur ser det ut i Sverige? Håller du med, eller inte? Läs och tyck till!

Kristen - Live

Vi som kristna utvärderar ibland oss själva och funderar på vad församlingen är till för (internt kallar vi det kanske för hur vi ska driva mission). Återger här några tankar som slagit mig - återigen från mitt Londonperspektiv.

Besökte igår ett nystartat församlingsprojekt som kallas London Live i Notting Hill. Det drivs av ett gäng ungdomar i London, många med sin inspiration och utbildning från Newbold Collage. Gemenskapen var öppen och välkomnande, man hade drop-in före mötet där det serverades fika. Mötet var öppet för tankar hur veckan som gått varit och omtanke/bön för det som berör och känns tungt. Musiken i tillbedjan är lugn och bjuder in en närvaro av den Helige Ande. Människor blir berörda, ser speciellt en handikappad kille som varsamt omfamnas av sin följeslagare. Undervisningen handlar om hur Gud, genom sin Helige Ande leder oss framåt mot målet, precis som en GPS. Skulle vi åka fel finns alltid möjligheten till "re-routing". Hela mötet var alltså i en välkomnande anda och fyllt av Londonbesökarens vardagliga frågor och behov.
Men det som kanske berörde mig mest var att församlingen satsade på att göra skillnad i sitt lokala sammanang. Kollekten gick till att ge stöd för ett hospice för svårt sjuka barn. Där finns ett stakt exempel på vad "mission" handlar om.

Lite senare på kvällen läser jag en kommentar på Facebook att svensk fattigdom har många ansikten. Jag ger dig som läsare utmaningen att se ett konkret exempel på vad "mission" kan handla om i vår tids svenska samhälle. Länken/tankarna är Göran Skyttes från en ledarkommentar i Svenska Dagbladet.

Läs - och ge gärna feedback.

Min förhoppning är att vi med dessa två exempel kan se hur vi bygger Guds rike - här och nu.

Kom till Jesus - och lev livet

Ibland är det bra att bara sjunka tillbaka och reflektera över det viktigate - och att låta (blogg)-veckan landa på ett bra sätt.

Rekommenderar dig att lyssna till musiken och texten i denna musikvideo - känn dig omsluten av livet i Jesus.

Ett öppet fönster

Vad kan man se och uppleva genom ett öppet fönster? Kanske att släppa in ny frisk luft, känna nya dofter och vädra ut en del gammalt. I en andlig liknelse ses vinden som en yttring av Den Helige Ande. Ett öppet fönster ger tillgång till många spännande aspekter.

Jag har på senare tid haft stor inspiration av mina resor till London. Uttrycken i stadens puls, människorna, parkerna, barnbarnet :-) - allt ger ett överväldigande intryck och en bra bas för reflektion och eftertanke över livets verkliga värden.

Att först av allt inse att alla människor jag möter i denna världsstad är älskade av Gud och att Han genom Jesus har en unik plan för varje individ. Tanken svindlar, SÅ liten är jag och mitt samfund i det sammanhanget - men Gud är större.

Att en stilla söndagsmorgon vid Speakers Corner lyssna till muslimer och ateister som värnar om empati och medmänsklig kärlek som enda vägen till fred, och inte få mothugg när jag föreslår att Jesus var en bärare av samma värdegrund dom pratar om.

Att lyssna till världsledare inom adventismen som Clifford Goldstein i en av Londons Adventkyrkaor och fundera över hans Jesusbild i fokus av Bibelns profetior och hur det harmonierar med att en miljard människor svälter. (Se ett av mina tidigare inlägg)

Att besöka en vesper vid Westminister Abbey och känna friden och andens närvaro i tidebönen och körmusiken. En total andlig upplevelse som inte förändrats på 1000 år.

Att besöka samma kyrkosamfund anglikanska kyrkan dagen efter och få en vibrerande erfarenhet av Gudsriket genom lovsång och verklighetsnära undervisning av Ken Costa i Holy Trinity Brompton Church. Härlig andlig värme, glädje och gemenskap. HTB var förövrigt startpunkten för Alphakonceptet som spridits över världen.

Att även söka det lilla sammanhanget i en churchplant inom adventismen - Notting Hill Community Church - London Live. Läste om det på nätet, och pratade med deras pastor Paul King-Brown, efter att vi misslyckats att förstå Londons kryptiska gatunumrering.

Att samtidigt via Twitter följa Rick Warren när han t.ex. noterar att alla kyrkor, samfund och riktningar har sitt värde i att representera Gudsriket. (It takes ALL kinds of churches to reach all kinds of people. If Jesus is honored & lives transformed)

Att också via Facebook, från London, inleda en dialog om tankar och möjligheter att skapa ett nätverk för Simple Church konceptet i Sverige.

Vad nu alla dessa intryck och vindar kan ge för bestående intryck vet jag inte. Kanske luften kan bli lite klarare, kanske förståelsen och de hållbara skälen för att vara kristen kan bli tydligare - att Jesu uppdrag för hans lärjungar primärt är att göra skillnad för de utsatta och de som hungrar i Anden.

Det kan vara dags att ta till vingarna och flyga - är du beredd att öppna fönstret och flyga med?

Fundamentalism - Den Sista Generationen

Inom Adventismen sker idag en rörelse tillbaka till rötterna. Som evangelisk-progressiv blogg är detta en realitet och en strömning vi är tveksamma till.
En mycket bra och objektiv beskrivning av dessa fundamentalistiska riktningar skildras i en film som nyligen tagits fram i USA. Den beskriver en rörelse som fångat tusentals ungdomar in i en hängiven och stark gudstro. Filmen belyser attityder, fakta och debatt, men visar också hur pendeln även inom denna väckelse kan slå tillbaka. I Sverige finns liknande influenser som drivs av ungdomar utbildade och inspirerade av den amerikanska förebilden. Lifestyle TV är det starkaste fästet för denna ungdomsrörelse, och grupper inom flera församlingar och Adventistsmfundets skola har fångats av ideérna, även om det givetvis också finns balanserad teologisk undervisning som motpol.

En trailer till fimen kan ses här:

Hela filmen - The Last Generation - kan ses via denna länk. Den är totalt på 80 minuter och måste ses av dig som vill ha hela bilden.

Filmen noterar att vi är mitt inne i en process där vi inte sett slutet, och är oerhört viktig för att förstå adventismen idag och vilka argument som är drivkraften. Attityder som ligger nära kultbegreppet känns inte långt borta i vissa exempel.

Förhoppningsvis kan filmen ge en nödvändig och ärlig dialog även i Sverige

Är Bibeln barnförbjuden?

Kontrasterna inom samma kyrkväggar kan vara stora ibland.

När jag kliver in lite sent genom kyrkdörren möts jag av några ivriga grabbar i 10-12 årsålderna som letar efter någon som kan sitta i "heta stolen" och svara på vad som egentligen händ Johannes Döparen på Herodes fest. Det blev ett samtal om ond bråd död, men också hur makt, korruption och lättsinnighet kan leda till katatrofalt dåliga beslut. En av grabbarna kunde i detalj beskriva hur stackars Johannes slutade sina dagar. Förhoppningsvis blev det en god reflektion om hur en vandring på livets väg ger oss andra perspektiv än ond bråd död.

Med denna analys av den gudlösa människas ondska i bakhuvudet tar jag del i det pågående bibelstudiet för vuxna som analyserar frågan om det inte är bäst att ta avstånd från och slänga ut alla dåliga filmer och böcker. Studieledare undrade lite retoriskt om det inte förmörkar våra sinnen. Tanken blev uppenbar - vuxna ska vara försiktiga med vad man ser och hör, men det är ok om barn tar del i en analys av samma typ av händelser. Så kan det bli när perspektivet blir lite för snävt. Jag vill testa tanken:

En social klubb - eller?

En av våra anonyma läsare skrev:

Denna blogg anger Vi som skriver är inte säkra på att ha "sanningen" färdigformulerad i ett antal lärosatser eller tolkningar. Ok, det låter ju som att en insikt har skett (men som ju borde funnits redan från början oavsett...) Men finnas det då något som är säkert? Annars blir det som ett vända kappan efter vinden, att det tolkas så, eller att det är ett starkt inbördes socialt samfundspatos som ligger bakom. Precis som i en fotbollsklubb med stark samhörighet. Ibland är det inte alls fotbollen som binder, det är det sociala.

Anonym satter fingret på en av dagens verkligheter inom Adventkyrkan - den sociala samhörigheten. Så sent som idag upptäckte jag via en länk på Facebook en familj med 10 syskon som gett en god skörd av kusiner inom olika adventförsamlingar i Sverige. Det finns också andra familjer som når närmare 100-talet aktiva medlemmar fördelat över landet och som lokalt sätter en prägel på församlingslivet. Först av allt är detta givetvis en stor lycka för familjerna, men en nyformulering av tron blir också satt på vågen inför vad släktingar och fäder skulle tycka. Det är bra att hålla fast vid traditioner, bara vi kan se det viktigaste.

Något viktigt inom fotbollen (för att fortsätta med Anonyms bilder) är naturligtvis att få njuta av god fotboll, där vi kan välja att vara supporters till det lag vi tycker spelar bäst - och - stämmer med vår familjetradition. Men kanske den store fotbollsguden egentligen har en större tanke? Att fotbollen är en sport med många goda värderingar - där t.ex. Zlatan med en invandrarbakgrund från Rosengårds bakgator kan ta sig till toppen, där ungdomar kan välja ett liv skilt från droger, där ungdomar får ett värde och tillhörighet, där alla lagdelar är viktiga?

Kanske kyrkan - där Adventkyrkan är en av många - är en del i en större vision? Kan det vara så att det finns något viktigare än att sätta upp ett schema över framtida katastrofer när människor redan nu går under i vår närhet? I vår progressiva tanke på bloggen måste alltid denna grundfråga finnas med - pionjär- eller familjetraditioner får inte komma ivägen.

Hemligheten finns i Jesus -där vi kan ana vägen till fred, tillhörighet och rättvisa.

Är Jesu återkomst viktig?

En i mitt tycke omistlig del av att vara adventist-kristen är att vara advent-ist, dvs ha hoppet om Jesu andra ankomst ('advent' = latin för 'ankomst') som en väsentlig del av livsåskådningen.

Adventismen har av uppenbara historiska skäl haft en stark fokusering på Jesu återkomst. Fokuseringen har antagligen ibland t.o.m. varit för stark; ett långsynhetens brytningsfel i form av profetisk spekulation kring "tidens tecken" har fått fokus att hamna för långt framme, på bekostnad av här och nu.

Somliga har reagerat mot detta, och velat fokusera mer på att följa Guds vilja här och nu, och lämna framtiden därhän. I mångt och mycket har de rätt. Med rätta säger de att livet här och nu med Gud är nog så givande och viktigt.

Men jag befarar att somliga av dessa mina medvandrare har i sin iver bytt långsynthetens brytningsfel mot närsynthetens, ty när de fortsätter säga något i stil med att de skulle vilja leva med Gud även om det inte fanns något liv efter detta, då är jag inte säker på att jag håller med.

Den kristna tron är inte bara en "feel-good" grej att konsumera i detta livet, utan det sätter människan och hennes berättelse i en större kontext: Vi är Guds avbilder, ämnade att leva evigt! När jag sitter i begravningskapellet och gråter, då bultar evigheten i mitt innersta och ropar: Detta är inte allt, detta är inte slutet! Och min erfarenhet är att det ropet - paradoxalt nog - blir högre ju närmare den döde vandrat med Gud. Tesen att "ett liv med Gud här och nu är gott nog" dör där i begravningskapellet, om inte förr!

Paulus skriver i 1 Kor 15:19: "Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor!" I sammanhanget resonerar Paulus om uppståndelsens centrala betydelse, och avslutar kapitlet med en beskriving om Jesu återkomst.

Läran om Jesu återkomst är förstås inget nytt. Redan den s.k. apostoliska trosbekännelsen, med rötter i 200-talets Rom, uttrycker detta med orden: "... sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda..." Om någon ber mig om ett exempel på adventismens bidrag till kristenheten idag, så skulle jag gärna vilja svara: att balanserat hålla hoppet om Herrens återkomst vid liv. Att se verkligheten som den är, utan vare sig långsynthet eller närsynthet: Redan här, men ännu icke.

Att veta det viktigaste

Pastor G håller i "barnens stund" i kyrkan i samband med gudstjänsten, och intervjuar barnen.
Pastorn: Vilken skostorlek har din mamma?
Barn 1: Jag vet inte.
Pastorn: Vad hette din mammas bästa lekkompis när hon var liten?
Barn 1: Jag vet inte.
Pastorn: Vilket år gifte sig din mamma och pappa?
Barn 1: Vet inte.

Pastorn vänder sig nu till ett annat barn.
Pastorn: Vad har din pappa för skonummer?
Barn 2: Vet inte.
Pastorn: När tog din pappa sin examen?
Barn 2: Jag vet inte.
Pastorn: Vad heter din pappas chef?
Barn 2: Jag vet inte.

Och så vänder sig pastorn till ännu ett barn.
Pastorn: Hur gammal är din pappa?
Barn 3: Vet inte.
Pastorn: Hur gammal är din mamma då?
Barn 3: Vet inte.
Pastorn: Vilken skola gick din mamma i?
Barn 3: Vet inte.

Nu vänder sig pastor G till det första barnet igen:
Pastorn: Vad gör din mamma om du ramlar och slår dig?
Barn 1: Hon tröstar mig.
Pastorn: Och du då, vad gör din pappa om du ramlar och slår dig?
Barn 2: Han blåser och tröstar mig.
Pastorn: Vad är det roligaste att göra tillsammans med mamma?
Barn 2: Spela Uno.
Barn 3: Klä på dockorna.
Barn 1: Sjunga och baka kakor.
Pastorn: Tycker ni om mamma och pappa?
Barnen, i kör: Ja!
Pastorn: Tycker mamma och pappa om er?
Barnen, åter i kör: Ja!

Ett barn vet inte allt om sina föräldrar. Det kanske finns andra som vet mer. Men det gäller att veta det väsentliga om sin Fader!

Tack till pastor G för en träffsäker barnens stund. Återgivningen är inte ordagrann; den återger endast essensen.

Vad är "andligt liv"?

I dagarna gör samfundet en liten enkät bland oss medlemmar om personlig andlighet. Om du som är medlem inte har gjort den i församlingen redan, gör den gärna på samfundets hemsida senast 12 november!

Initiativet är bra. Det är bra att vi försöker konkretisera detta med "andlig tillväxt", "det andliga livet", eller vad vi nu kallar det. Jag har själv i mitt församlingsengagemang brottats med liknande frågor. Andra har också brottats med dem. Ett av de mer kända exemplen är Reveal, ett material som delvis finns på svenska.

Men någonstans djupt inom mig gnager en fråga: Vad är "det andliga livet" - egentligen?

Vid ett tillfälle var församlingsstyrelsen på planeringshelg. Vi satte upp mål, vi försökte göra målen konkreta, mätbara osv. Det blev ett antal mål som kunde mätas genom "aktiviteter" av olika slag: Bön, bibelläsning, deltagande i församlingens verksamhet, givande, engagemang i behövande, andliga samtal med icke-troende, etc... Men så ställde någon frågan: Säger alla dessa "aktiviteter" något om hur det verkligen står till inombords? Är det inte så att man kan delta och göra allt detta, men utan att växa andligt?

Det blev en stunds eftertänksam tystnad. Vi insåg alla att frågeställaren var något på spåren.

Vad är "andligt liv" eller "andlig tillväxt"? Jag kan inte påminna mig om att ha hört någon ens försöka definiera begreppet. Det synes dock som att användarna av begreppet (inklusive jag själv) definierar bön, bibelläsning, erfarenhet av Guds närvaro o.dyl. som en del av detta.

Rimligen bör det "andliga livet" påverka det vi gör under dygnets timmar. Jag tror absolut att mätningar av våra yttre "aktiviteter" säger en del om vårt inre. Men säger det hela sanningen, eller finns det mer under ytan? Riskerar vi att missa något väsentligt om vi bara mäter det yttre? Finns det en risk att vi 2000-talets kristna är så influerade av modernt upplysningstänkande att vi bara ser det som går att mäta och väga?

Eller det omvända: Är jag så postmodernt och relativistiskt influerad i mina tvivel om mätandet av det yttre, att jag kastar ut barnet med badvattnet? Om vi ignorerar det yttre, om vi slutar mäta och väga våra "aktiviteter", reducerar vi då det andliga livet till en enbart subjektiv upplevelse?

Jag (och andra) vill höra vad du tycker, så kommentera gärna detta inlägg. Vad säger enkäten och frågorna? Finns det frågor i enkäten som du saknar? Har du förslag till en "progressiv" definition (vad det nu är...) av "andlighet", "andligt liv", "andlig tillväxt"?

Daniel, Jesus och Goldstein

Hade idag förmånen att lyssna på en av Adventkyrkas teologiska ledare på besök i London. Clifford Goldstein har närmat sig adventismen från ett judiskt sammanhang och har skrivit flera böcker, bl.a. om teologin utifrån Danielsboken och bilderna som leder till den historiska 1844-teologin. Goldstein hade som huvudtema profetian om bildstoden och de fyra rikena i Daniel kapitel 2 som beskriver gudsrikets slutliga seger vid Jesu återkomst. Goldstein menar att uppfyllelsen av fyra av profetians förutsägelser (riken som skall uppstå och falla) blir ett starkt "bevis" för att även det femte påståendet - upprättandet av ett evigt rike är trovärdigt.

Denna bild av framtiden är inte ny för adventismen och ger ett tryggt hopp för de som tror att Gud har en god och slutgiltig lösning för världens problem. Men jag slogs av en tanke att det saknades något, nämligen perspektivet hur Jesus och de skriftlärda på Jesu tid tolkade Danielsboken. Dessutom saknade jag den evangeliska utgångspunkten att Dan 2 också pekar på gudsrikets inledande uppbyggnad som fullbordades genom Jesus första ankomst. Det är uppenbart att Jesus använde begreppet gudsriket/himmelriket i många olika sammanhang. Vi hittar det i flera liknelser som innehåller den etiska/praktiska kod som kännetecknar Guds eviga rike, men också ger exempel för det dagliga praktiska livet. Det finns goda skäl att tro att Jesus väl kände till Daniels bild av det kommande riket i Daniel 2. Att han aktivt predikade att ge det ett adekvat innehåll - med en inledning redan där och då. Förståelsen av Jesu undervisning om Gudsriket blir därför, i ett evangeliskt perspektiv, helt avgörande för att se en mer komplett bild av Danielsboken.

Fick tillfället att i en frågestund ställa frågan om Jesu perspektiv utifrån Daniel och gudsriket till Goldstein på min stapplande engelska. Svaret kändes avvaktande och oförstående, antingen beroende på min språklig otydlighet, eller att gudsrikesbegreppet enligt nutida evangelisk teologi är ett outforskat område för Goldstein i det sammanhang han kommer från.

Jag är ingen expert i teologi, men tror att en god evangelisk utgångspunkt är att, där det är möjligt, tolka Bibeln utifrån den undervisning och bildspråk Jesus gav, som den judiske rabbi han var. Därför behövs det fler teologer och goda förebilder inom adventkyrkan med det perspektivet. Min fråga till Goldstein blir då- jag är nyfiken på dina tankar och erfarenheter som lärjunge till den store rabbin - Jesus.

Don Quijote möter den billiga nådens väderkvarnar

Emellanåt händer det under bibelstudietimmen att någon börjar argumentera mot den "billiga nåden". Jag undrar: vilken imaginär fiende bekämpar de?

Jag har nämligen aldrig hört någon förkunna "billig nåd", varken någon adventist eller någon annan kristen. Aldrig. Jag har aldrig läst någon kristen författare som förespråkat "billig nåd". Aldrig. (Och då har jag ändå läst ett ansenligt antal andliga böcker i mitt liv, varav flertalet av icke-adventistiska författare.) "Billig nåd"-förkunnelse förekommer säkert någonstans på planeten, men att påstå att det är ett generellt fenomen är ungefär lika korrekt som att utifrån David Koresh och Waco-tragedin dra slutsatsen att alla adventister är skjutglada sexgalningar.

I bästa fall kan man betrakta kampen mot "billig nåd" med ett medlidsamt leende, ungefär som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna som han trodde var jättar.

Men i värsta fall finns här en synd som vi måste ta itu med: Synden att bära falskt vittnesbörd om vår nästa. Undertonen i kampen är ofta att "billig nåd" är något som förkunnas i andra kristna kyrkor. Men som sagt: Jag har aldrig hört sådan förkunnelse. Och de som har sin bakgrund i andra kristna kyrkor säger samma sak.

Om man hävdar att sådan förkunnelse förekommer är man skyldig att ge belägg för sitt påstående. Annars bör man tiga. Och den som anser sig vara en försvarare av Guds lag bör därvid noga betänka det nionde budordet: "Du skall inte vittna falskt mot din nästa." (2 Mos 20:16).

Sluta sprida myten om "billig nåd"-förkunnelse om du inte har belägg för det! Minns vad Mästaren sade: "Men jag säger er att varje onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias, och efter dina ord skall du fällas." (Matt 12:36-37)

Ty så älskade Gud kosmos

En bild om evangelisation som jag hört är denna: Världen är som ett stormigt hav där ett skepp har förlist. Människor simmar omkring i det stormiga havet och är på väg att gå under. Kyrkan är som en livbåt, och vårt kristna uppdrag är att rädda så många människor som möjligt in i vår livbåt. (Och de räddade människorna får tåla att eventuellt få sig en skråma därvid, förmodar jag.)

Låt mig få prova en annan katastrofliknelse: Evangelisation är snarare som när man förbereder sig för en översvämning; man bygger vallar, staplar sandsäckar, man hjälps åt. Man vill inte bara rädda människorna, utan också deras hem, deras fotoalbum, deras möbler, deras hundar och katter, deras gator, kvarter och städer.

I båda fallen vill man rädda människor, men det finns en skillnad mellan bilderna. Skillnaden stavas individualism. Sedan upplysningens dagar har vi utvecklat en starkt individualistisk syn på tillvaron. Det är individen som står i centrum.

Joh 3:16: "Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv." Som de upplysningens barn vi är läser vi texten individualistiskt, och lägger gärna betoningen på den andra halvan av texten: "var och en som tror". Individens tro och räddning står i centrum. Och då utvecklar vi också den första bilden: evangelisation handlar om att rädda individer som guppar omkring i det stormiga havet.

Den grekiska texten i Joh 3:16 är intressant: "Så älskade Gud kosmos att han gav den sin ende son..." Jag antar att Jesus hade kunnat säga: "Så älskade Gud alla människor..." eller "så älskade Gud varje människa...". Men nej, han sade "så älskade Gud kosmos". Samma grekiska kosmos förekommer t.ex. i Joh 1:10: "Han var i kosmos, och kosmos hade blivit till genom honom..."

Jag provar att läsa Joh 3:16 med betoning på den första halvan. "Så älskade Gud världen (kosmos)..." Tänk om Gud inte är så individualistisk som vi upplysta (?) moderna människor tror? Tänk om den värld Gud älskar och vill rädda består av mer än bara individer? Tänk om Gud inte bara är intresserad av att rädda herr Andersson, fru Andersson, dottern Andersson och sonen Andersson var för sig, utan om Gud vill rädda familjen Andersson? Och tänk om Gud inte bara vill göra sonen Andersson till medborgare i sitt rike, utan också göra sonen Anderssons garagerock till en del av sitt rike, liksom Han vill göra herr Anderssons fotointresse och fru Anderssons underbara jordgubbstårta till en del av sitt rike? Tänk om Gud inte bara älskar 9253675 individer i Sverige, utan nationen Sverige?

Om Gud tänker lite mer kollektivt (eller hur vi nu ska uttrycka det) kanske vi anar lite mer om t.ex. varför Gud kunde utvälja en etnisk grupp till sitt folk i GT, eller hur hela hushåll kunde bli omvända i NT (Cornelius i Apg 10, fångvaktarens i Apg 16, Stefanas i 1 Kor 16:15). Kanske är det bara vår moderna individualism som gör dessa "kollektiva" fenomen svårförståeliga för oss?

Min aning är att vi är mer påverkade av den moderna individualistiska tidsandan än vi själva riktigt är varse om, och att det påverkar vår läsning och tillämpning av Guds ord. Det sätter sina spår i t.ex. hur vi ser på evangelisation. Är evangelisation bara att få en människa att "ta beslutet" och få sin ändalykt in i evigheten, eller är det möjligtvis en lite mer komplex process som också omfattar dels människans relationer (och därmed också fler människor!), och dels människans livsmiljö? Engagemang i och påverkan av samhället, t.ex. genom ideellt, socialt eller politiskt engagemang, kanske är ett (rätt!) sätt att älska världen, liksom Gud älskar världen.

Jag vet inte riktigt vart denna tanke leder oss, eller om jag ens är på rätt spår. Men en början kan vara att läsa hela Joh 3:16, utan att halka ner vare sig i individualismens dike eller i universalismens dike.

Konferens och utveckling?

Adventistsamfundet har den sista helgen i juni sin valkonferens på Ekebyholm utanför Rimbo. Konferensen återkommer vart fjärde år och är en del i den demokratiska process som samfundet ingår i. Församlingar runt om i Sverige väljer delegater som tillsammans med pastorer och tjänstemän ska besluta i ett antal frågor inför den kommande mandatperioden. Det handlar om val av ledare, placering av pastorer, ekonomiska prioriteringar och omstyrningar, stadgefrågor och givetvis hur arbetet ska fokuseras och bedrivas. Att vara en del i denna demokrati handlar alltså om att bli utsedd till delegat, vilket inte alltid är enkelt av praktiska skäl (vem säger "hallå - välj mig - jag är den ni bäst behöver") och blir en fråga om kvotering vad gäller kön/hudfärg/åsikt. Enskilda personer och grupper kan lägga fram motioner, men processen är lång till beslut och måste i större frågor lyftas till de överliggande hierarkierna, vilket kan innebära att en fråga tar drygt 10 år att genomföras. Man kan säga att detta ger ett gott skydd för kyrkans tradition enligt den gamla successionsprincipen som känneteckar den traditionella kyrkorörelsen, men kanske inte den smidigaste dynamiken för snabba beslut.

Givetvis finns en stor ödmjukhet och vilja att lyssna till Den Helige Ande för att genomlysa alla beslut i den traditionella processen, men som representant för denna blogg ser jag att vårt sammanhang, nätdialog och postmodernism skapat nya vägar för dialog, andlig inspiration, förändring och beslut.

Om än de frågor vi diskuterat på denna blogg kommer upp eller inte, så är det ändå ingen tvekan att det på sikt kommer att ge eko. För er som följt denna blogg och är aktiv som delegat kan ni förhoppningsvis hitta frågor på konferensen som är värda att ge stöd i en progressiv riktning medan andra frågor kan läggas åt sidan. Vi tror att några viktiga frågorna för Adventkyrkan framöver handlar om:

Om dessa exempel på frågor är värda en diskussion inom Adventkyrkan, i dess församlingar eller konferens har vi en framtid som kyrka. Detta kan och måste ske med en brinnande Jesustro att Han kan göra skillnad, att Han gör sitt Ord synligt i Sverige idag genom Adventkyrkan som en av sina kyrkor. Som progressiv behöver vi inte bevaka det förflutna eller dess traditioner, vår uppgift är att ge det eviga evangeliet sin adekvata placering i nuet.

En ex-adventist reflekterar

En målsättning för en progressiv adventistblogg är att lyssna och återkoppla till så många olika röster som möjligt som berör oss. Det finns en trend idag att personer lämnar adventismen, inte för att man tappat sin tro, men för att man av olika anledningar hittat alternativ man tycker fungerar bättre. Vi vill lyfta fram sådana tankar för att kunna vara självkritiska, bättre förstå oss själva och bättre hitta en progressiv väg framåt. Resultatet blir förhoppningsvis en dialog som utvecklar vår roll som evangeliets bärare. Inlägget nedan är skrivet av Martin C från Örebro utifrån frågan vad som var avgörande för hans beslut att gå vidare och lämna Adventkyrkan (Sjundedagsadventister, SDA) bakom sig.

Jag fick för ett tag sedan en förfrågan om att skriva lite om vilka förändringar som hade behövts för att jag skulle valt att stanna kvar inom SDA (jag lämnade för snart 4 år sedan).
Jag kan här bara ge en kort översikt över detta ämne och jag får kanske anledning att återkomma med lite fördjupningar i en del frågor i senare blogginlägg.

Finns det då inget som är bra med SDA? Jo då. Fokuset på Bibeln och studiet av den är en bra grund att stå på, bara man inte låter någon annan än DHA tolka Bibeln åt en. SDA?s kritiska hållning till traditionens makt inom de etablerade kyrkorna är också någonting gott. Framför allt så länge man framför kritiken med stor ödmjukhet och med en villighet att även se adventistiska traditioner med kritiska ögon.

Det kan se ut som att jag i mina tankar ovan omkullkastar hela SDA:s existensberättigande genom de förändringar jag skulle vilja se. Ser man det i ett historiskt perspektiv är det säkert så, men frågan är om det historiska perspektivet är det viktigaste? Själv tycker jag att trovärdigheten är viktigare. Jag ser hellre en kyrka som gör upp med sitt förflutna, följer Bibelns undervisning och som ser andra kyrkor som en del i Guds stora församling - hellre det än att benhårt hålla fast vid det som varit. Ingen kyrka kan åstadkomma någon egentlig tillväxt utan trovärdighet, och tillväxt är väl det vi som kristna längtar efter, eller? Själv längtar jag efter att Guds rike ska bryta fram med kraft - i mitt liv, i min församling och i hela världen!

Ekumenikerna Paulus och Petrus

Gal 1:6-2:14 fångade mitt intresse i morse. Paulus är tydlig med hur han har fått evangeliet: "Jag har inte fått det från någon människa, ingen har lärt mig det, jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus." (1:12, min kursivering). Vidare redogör han ganska detaljerat om sina möten med apostlarna, "dessa som ansågs vara pelarna" (2:9); Petrus tre år efter omvändelsen, och på nytt fjorton år efteråt. Paulus understryker att han inte har haft mycket kontakt med Petrus & co. "Det enda de hade hört [om mig] var att 'han som en gång förföljde oss förkunnar nu den tro som han förut ville utrota'" (1:23)

Vid mötet i Jerusalem (2:1-10) markerar Paulus å ena sidan och Jakob, Petrus och Johannes å andra sidan att de alla har samma tro och samma mål: att föra evangeliet vidare, Paulus till hedningarna, och Petrus till judarna. På det praktiska planet initeras ett samarbete: hjälpen till de fattiga.

Denna enighet fungerar inte alltid helt gnisselfritt; Paulus och Petrus har divergerande åsikter, och den kanske inte alltid så diplomatiske Paulus läxar upp Petrus offentligt (2:11-14). Och Petrus kommenterar i ett av sina brev att teologen Paulus ibland är lite svår att förstå (2 Pet 3:15-16).

Jag fascinerades av att den kristna kyrkan har två av varandra delvis oberoende rötter: Petrus lärjungaskap med Jesus, och Paulus möte med Kristus på Damaskusvägen. Men dessa två har samma Herre och samma mål. Dessa två räcker varandra händerna. De har delvis olika målgrupper (även om ju Paulus emellanåt kommunicerar evangeliet till judar, och Petrus till hedningar). De samarbetar om en del praktiska frågor. Det är inte alltid helt gnisselfritt. Men tillsammans blir de en kraft som förändrar världen och evigheten!

Det är kanske lite att ta i att kalla Paulus och Petrus för ekumeniker, men det gör ju sig bra som en lite provocerande bloggrubrik :-) Men deras enhet i mångfald är ett föredöme för alla moderna, bibeltrogna kristusefterföljare.

Efterlyses: Evangelisk-progressiva barnberättelser

I gudstjänsterna på många håll brukar man ha en "barnens stund" eller en "barnberättelse" där man vänder sig till de yngre. Det är ett bra inslag.

Men ofta är slutpoängen i dessa barnberättelser något i stil med "vi ska vara snälla mot varandra". Inte alls alltid, men tillräckligt ofta för att jag vill ta upp det här. Och när jag säger "tillräckligt ofta" menar jag "alltför ofta".

Jag tänker så här: Kyrkans primära uppgift är att förmedla evangelium till mänskligheten, och leda människor till ett liv med Gud. Mänskligheten innefattar också barnen, inklusive de barn som växer upp med kristna föräldrar och i kyrklig miljö. Också dessa barn är förtappade syndare som behöver höra evangelium och ta emot Jesus i sina liv.

Evangelium handlar inte om att vi ska vara snälla mot varandra. När Adam och Eva flyr Gud i Eden så ropar inte Gud: "Adam, var snäll mot Eva". Nej, Guds rop är en längtan: "Adam, var är du?" Det är detta som är evangelium.

Och det är evangelium vi ska förmedla till våra barn. Jag vill utmana alla som håller i "barnens stund" att nöta in nya tankebanor och vanor därvid. Jag har nämligen observerat mer än en gång hur en slags dygdens autopilot lätt tar över kommandot i "barnens stund". Och detta gäller även oss som gärna klistrar etiketten "evangelisk-progressiv" på oss själva. (Vi som föredrar denna etikett bör ju föregå med gott exempel!)

Församlingen är ingen uppfostringsanstalt där vi ska lära barnen dygder, utan en plats där människor kan möta Guds nåd. Dygder är bra, men som vi alla vet: dygder kan inte frälsa någon. Därför efterlyser jag fler barnberättelser där Kristus och evangeliet är i centrum!

PS: Om du har sådana idéer/berättleser på lager, dela gärna med dig av dem som kommentarer på detta inlägg!

Ord, ord, ord

I februarinumret och majnumret av samfundets tidning Missionären finns ett par insändare där skribenterna ondgör sig över att somliga väljer ordet "räddare" i stället för "frälsare". Även användandet av Bibel 2000 får sig en släng av sleven.

Jag gillar språk och ord (varför skulle jag annars blogga? :-) och jag tycker också att ordens betydelse är viktiga. Men jag blir ändå lite trött på detta idisslande av ord där man menar att det finns vissa svenska, gärna lite ålderdomliga, ord som per definition skulle vara bättre eller heligare.

Dels finns det viktigare ord att idissla. Ett exempel är skillnaden mellan "rättfärdiggörelse" och "helgelse" som folk i våra kyrkor tenderar att blanda ihop i en (o)salig röra. Jag är mycket mer oroad över denna sammanblandning än huruvida man föredrar "frälsare" eller "räddare".

Dels är språk något levande och föränderligt. En god vän till mig frågade sin okristna vän vad hon associerade ordet "synd" med. Svaret blev: "sex". Inte undra på att medelsvensson är ointresserad av att bli frälst (eller räddad) från synd... Vi kristusefterföljare behöver fundera på hur vi återerövrar ordet "synd", alternativt hur vi på ett annat sätt uttrycker vad synd i biblisk betydelse handlar om, och varför vi behöver frälsas/räddas från synden. Hur säkerställer vi att vårt budskap förblir tydligt och begripligt när ordens betydelse ändras?

Dels är det ibland vanskligt att översätta ordens exakta betydelse från ett språk till ett annat. Försök att översätta följande engelska ord till ett svenskt ord som exakt återger det engelska ordets betydelse: substantivet "commitment" eller adjektiven "thorough" eller "appropriate"!

Ord och deras betydelse är viktiga när vi kommunicerar. Men se till att inte svälja kameler och sila mygg!

Länkknappar

Länka till Jesussajten med någon av dessa koder från din sida ovan för att din sida skall vara aktiv och synlig i katalogen:

Textlänk: Jesussajten.se

De bästa kristna webbplatserna och bloggarna

Detaljer för Evangelisk-Progressiv Adventism