Maxs väg från kommunism till Gud

Jag heter Max bor idag västra götaland. Är uppvuxen utanför Stockholm i Haninge. Flyttade runt i kranskommunerna.

I närheten av föräldrarhemmet fanns det en liten Baptistförsamling.
Utövöver Gudstjänster så hade man barn&ungdomsarbete. Där var jag. Även en o annan Gudtjänst besökte jag. Men om jag trodde? nja... Föräldrar hemmet inte kristet så.
Jo det här förhållandet att man blev döpt, konfimerad o gifte sig o kyrklig begravning. Men där i mellan inga besök i kyrkan.

Att jag som liten var sökt av Gud vad inget jag förstod då.

Växte liksom i från verksamheten i den lilla Baptistförsamlingen. Nu fanns det en liten Missionsförsamling också. Någon gång på 70 talets början slogs dom här församlingarna ihop o man byggde sig en kyrka en bra bit från föräldrarhemmet. Ska säga att jag -69 åkte på ett kristet läger på Gotlanad, vart kommer jag inte ihåg, men kände av något, under ett bönemöte. Föräldrarna anade att jag närmade mig något så mitt intresse för tro var inte så poppis hemma.

Jag slutar skola -71. Det är vänster tider. Demonstrationer mot det mesta. Vietnamn kriget pågick, syd afrika, sen kom kuppen i Chile-73. Sommaren 72 jag är 17 år. Kvar i stan medans föäldrarna åkte till landet. Kvar i stan för att söka jobb.

Så på Sergels Torg på väg eller i från ett jobb sökeri .Kommer inte ihåg. Det sitter ett gäng, långhåriga, lite skäggiga i jeans. De sjöng om Jesus. Sen fick jag klart för mig att gänget hörde till Jesusfolket. Man tillhörde olika församlingar. Jag följde med till Citykyrkan. Möter innan på Torget Gud där en ung tjej bad för mig.

Men nu var det så att uppväxten präglades av politiska diskussioner, läsa böcker, den ena efter den andra, mm. Ett äxande politisk intresse växte fram. Befann som 16-17 på vänsterkanten inom (s) utan att från början kanske att då direkt anade att jag gjorde det. Fick hösten -71 ett praktikjobb på ett fritidshem.
Min handledare var då med i kfml. En av flerar vänster grupperingar som fanns. Mitt intresse för politik o hans intresse fölla samman. Började följa med på demonstrationerna mot vietnamn kriget.
Det var liksom naturligt.

Men så möte jag då sommaren -72 Jesus folket. Sen kom jag i kontakt med Pingstörelsen. Nu blev det en kulturchock. En kväll i kyrkan. 2 världar jag inte fick ihop. Mötes av "Vart ska du Max?", "det är vietnamn demonstration i kväll", "Va,ska du med o demonstrera med dom där kommunisterna?" Svar: Ja, ska demonstrera mot ett krig."

Kvinnan som ställde fråga vart jag skulle bad mig vänta så kom hon tillbaka med en äldre herre. Om det var en älste eller en f.d pastor vet jag inte. Men till böne bänken skulle jag minnsan gå för att bli löst så jag slutade demonstrera.

Jag vägrade gå fram o gick i kvällen o deltog i demonstrationen. Såg det inte som en motsättning att vara kristen och demonstrera mot ett krig.

Andra kommenterar var "varför ber du inte högt, varför talar du inte i tungor högt?". Kände mest att jag jag blev inmålad i ett hörn.

Som om jag skulle uppträdda som alla andra i böenguppen för att bli accepterad som kristen.

Jag kände mig stå i ett hörn o kom ingenstans. Intresset för politik blev kvar, för det ville jag inte släppa. Men fick klart för mig att jag var tvungen att välja vara socialist eller kristen. Det var så jag upplevde det hela.

Kom sen att se mig som kommunist, läsande Kommunistiska manifestet, kolla lite i Maos Lilla Röda.

Kom in på en folkhögskola utan för Norrköping. Dom som stod längst höger ut var (S) resten av eleverna från olika vänstergrupperingar.

Nästan alla klädda i palestina stjalar,arbetarskor. Jag hade förstås lodden rock, sen manschester kostym
suck! Drickande öl o röd vin. Pratande om nödvändigheten av ett socialistiskt samhälle.

Jaja.

Tillbaka till Stockholm. Sen var vi ett gäng omkring -78 som lämnade svenska kyrkan.
"Religone ett opium för folket", "Gör kyrkorna till Museum", suck!

Sen gick 80 talet, sen kom 90 talet. Jag kom mest att irra omkring i tillvaron. Jobbade lite där, lite här. Hade mycket ångest, var rätt rastlös av mig. Sökte sjukvården som inte riktigt förstod vad jag pratade om.

Blev sambo, fick barn, jag velade runt. Kvinnan som jag möte blev ihop, gjorde slut, blev ihop...
Tills vi slutade med att göra så. Hade i början -80 talet jobb i barnomsorgen.

Hade mest ångest. Jobbet klarade jag inte,inte relationen heller. Jag sa upp mig, det blev en seperation.

Så kom det en lång period igen med ångest, kaoset, vårdgivare som inte riktigt kunde få klart för sig vad jag ville ha hjälp med. Jag kunde inte säga som det var, eller ibland känslan av att man säger inte som det är. Så jag teg o led o blev ett offer o en martyr.

Det kom en period igen då jag försökte jobba än där, än här. Men så kom det att lugna ned sig. Men innan dess så hade barnens mamma insjuknat.

Jag noll aning om hur jag skulle hantera det. Självmordsförsök, depressioner. Mer ångest.

Men en dag står det klart för mig att hon flyttade iväg med barnen o där stod jag ska säga att vi då som sagt var skilda, "Jaha får väl fortsätta med jobbet jag börjat på".

Så fick jag ett jobb i Stockholms inner stad. Åkte ibland o träffade barnen, de hälsade på mig i Stockholms förorten.

Nu i början av 90 talet fick det funka rätt hyffsat med att jobba. I förorten där jag bodde valde jag bli rätt anonym. Jobbade i stan ,handlade i stan var social i stan mm.

Hemma var jag för att sova, äta, tvätta, spela Lotto, Bingolotto, dricka öl o röka i perider mest snus annars.

Så höstem var mer rast lös en vanligt. Började tänka "vad håller jag på med?"

Så det började bli en del besök i Stockholms kyrkor.

Smet in i en kyrka satte mig alltid längst ned,nära utgången. Komma in osedd, gå ut osedd.

Så började jag stadigt gå i en av kyrkorna i Stockholm. Som vanligt sitta längst ned o oviljan att vilja bli sedd av någon.

Men så en söndag på väg ut från en Gudstjänst. Skulle ivanlig ordning smita uta. Men mellan mig och utgången från Kyrksalen, stod en stor Ljus gestalt en Ängel. Inget minne av att den hade vingar.

Tänkte 2 saker "Nuär jag inte längre ensam, nu är jag kristen".

Åren som sen kom. kom att bli rätt jobbiga. Känslan infinner sig ibland att Gud visste att det skulle bli jobbigt.

Men Jesus fanns där, finns här.

Jag är inte alltid så bra på att vara social. Har fortfarande svårt för att sitta annanstans i en kyrka än längst ned.

Och först i vuxen ålder har jag fått klarhet i mina svårigheter att behålla jobb, till ångesten, rastlösheten. Till varför jag hade svårt att lära mig en del saker i skolan. Har Damp nämligen.

Idag har jag sjuk & aktivitets ersättning. Långa perioder har min kontakt med om världen till ca 80% med andra via internet. Saknar idag församlingsgemenskapen. Är dock medlem i sv.kyrkan sen-93.

Har dock möjlighet där jag bor att vara med i en bönegemenskap i en av stans frikyrkor. Men är rätt dålig på att närvara. Lutar åt att vara med delaktig och gå mer till den kyrkan. Trots dom svårigheter jag har med stress o annat så tänker jag "jag få väl se så där stressad o svettig ut som om jag sprungit maran till kyrkan".

Kanske störs mer av mina svårigheter än vad andra gör.

Det var min berättelse om hur mitt liv var och är. Jag hoppas någon kan ta vara på några ord av det jag skrivit.