Detaljer för 'Vem tänder stjärnorna-bloggen' på Jesussajten.se

En blogg som behandlar aktuella ämnen, i första hand knutna till någon av de sex stora existentiella frågor som tas upp i boken \"Vem tänder stjärnorna?\"

Besök direkt

Dela med dig!

Kort om Vem tänder stjärnorna-bloggen

Webbplatsen registrerades onsdagen den 3 juni 2009. Webmaster för hemsidan heter Per Ewert. Vill du komma i kontakt med dem så rekommenderar vi att besöka dem på följande adress http://vemtanderstjarnorna.blogspot.com och leta efter kontakt information på deras hemsida.

Hur har det gått för Vem tänder stjärnorna-bloggen på topplistan?

Just nu har de 43 IN träffar och 49 UT träffar. Den lilla topplista knappen har visats på deras hemsida 31 gånger. Nedan kan du se hur det gick för dem den senaste tiden.

Kommentarer

Skriv en kommentar

RSS feed

Talar om Vem tänder stjärnorna på Europakonferensen imorgon

Då har vi tagit oss hem från familjeläger, packat upp för att strax packa om och ta oss upp till Uppsala för några dagar på Europakonferensen. Det ska bli roligt att lyssna inte minst till Hans Weichbrodt och Berit Simonsson, då vi missade Oasmötet förra veckan. Har flera frågetecken angående Benny Hinns besök, men Ulf Ekman har bemött hans udda budskap på ett tydligt och bra sätt. Så det blev en lite tråkig start på konferensen, men nu ser vi fram emot på fina möten med Gud och trossyskon!

För min del så kommer jag att tala om "Vem tänder stjärnorna?", prata med folk och signera böcker på förlagets scen i boktältet imorgon mellan 13 och 14. Det ska bli väldigt roligt, så kom gärna med då, alltid roligt att möta fler läsare öga mot öga. :-)

Tordönsateisten Hitchens för det ofödda barnets värde

Kom på att det här inlägget som jag lade på Samvetsbloggen igår kunde passa även här. Håll till godo. Tänkte för övrigt ta mig iväg och försöka möta ett antal läsare nästa vecka, håll utkik efter mer info inom kort här på bloggen.

Jag läser en av den nya ateismens frontfigurer Christopher Hitchens bok Du store Gud för ett kommande spännande projekt (ännu inte officiellt). Att beskriva Hitchens inställning till religion, gudstro och varje typ av anspråk på övernaturliga skeenden som negativ är en underdrift: han är en av världens absolut kraftfullaste religionskritiker. Mitt i kulspruteelden av utfall mot religionens män och kvinnor hajar man dock till som läsare. Det gäller Hitchens inställning i abortfrågan.

När det gäller livets begynnelse intar denne en hållning som ligger anmärkningsvärt nära de kristna opinionsbildare som han annars hyser det djupaste förakt inför. Se här Hitchens resonemang (sid 265f):
?Som materialist anser jag det klarlagt att ett embryo är en separat kropp och enhet och inte enbart en kropp eller växt på eller i kvinnokroppen, som vissa faktiskt brukade hävda. Tidigare fanns det feminister som påstod att det var mer som en blindtarm eller till och med, och på fullt allvar, en tumör. Detta struntprat hör man inte längre. Av de argument som har satt stopp för det är ett ultraljudskamerans fascinerande och gripande bilder, ett annat är att för tidigt födda barn på några hundra gram blir ?livsdugliga? utanför livmodern och överlever. Här ser vi ännu ett sätt för vetenskapen att göra gemensam sak med humanismen. Precis som ingen med genomsnittlig moralisk kapacitet kan vara likgiltig när han ser en kvinna bli sparkad i magen, kan ingen undgå att bli långt mer upprörd om kvinnan är gravid. Embryologin befäster sinnet för moral. Orden ?ett ofött barn? beskriver en materiell entitet, även då de används på ett politiserat sätt.?

Jag kan ärligen säga: Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Ändå skulle den svenske politiker eller kulturpersonlighet som yttrade exakt samma ord troligen avfärdas som ?högerextrem religiös fanatiker? eller annat liknande skällsord. Och ingen vågar säga ifrån. Ingen vågar riskera att stämplas ut med ?fel? åsikt.

Hur kan det samtidigt komma sig att en sådan rasande religionsmotståndare som Hitchens håller avfärdar det så vanliga argumentet om kvinnans rätt till sin egen kropp som ?Detta struntprat hör man inte längre.? och att var och en ?med genomsnittlig moralisk kapacitet? bör bli ?långt mer upprörd? om ett våldsbrott drabbar en gravid kvinna? Är det inte något som gått väldigt snett i den svenska debatten?

Minns att vi är stoft...

Jag sitter här och känner mig lite kluven den här veckan. Är på ett härligt familjeläger på Senoren, men missar samtidigt sommarens Oasmöte för första gången på ett antal år. Jag var tillfrågad att hålla ett seminarium på mötet, men vi tog ett unisont familjebeslut att satsa tiden på familjelägret även i år, det var så givande i fjol. Hoppas att samma krock inte inträffar nästa år...

Jag ser på Dagens Oasblogg att ikväll talar Yassir Arafats tidigare chaufför Tass Saada, som idag blivit en överlåten kristen och samtidigt arbetar för relationer mellan araber och judar. Jag gjorde en intervjuartikel med honom i Dagen förra gången han var på Sverigebesök (hittar dessvärre inte länken, Dagens sökfunktion har en del kvar...), han hade en del politiskt brännbara synpunkter som jag valde att inte ta med i texten, de skulle förändra artikelns fokus alltför mycket. Men han är en fascinerande man med en minst lika fascinerande historia.

Jag ser också att morgonens bibelstudium med Martin Jonsson inleddes med orden "Betänk, människa, att du är stoft". Apropå det ämnet var det en vän på lägret som i likhet med undertecknad arbetar som gymnasielärare, och han berättade att en gudsförnekande kollega en dag hade satt sig i sinnet att avprogrammera honom, och tog upp några grässtrån och förklarade: "Det här är precis samma materia som i jorden och inne i oss. Vi är materia. Det behövs ingen skapare!" Varpå vännen såg den självklara kontringen: "Men det är ju exakt vad det står i Bibeln: Gud tog stoft från marken och inblåste livsande i och så blev människan en levande varelse!" Touche!

Att vara stoft kan ofta leda till en sund eftertanke. Men det kan också vara en anledning till jublande tacksamhet!

Klent men ibland lite postmodernt från Kent

Nej, jag måste nog tyvärr hålla kvar den slutsats jag gav till den gångna vinterns magnifika Röd. "Dags att lägga av nu, Kent. Starkare än såhär blir det inte." Och det blev det ju absolut inte. En plats i solen måste nog efter några genomlyssningar beskrivas som bandets svagaste platta. De två första spåren är brottarstarka, resten kan jag inte betrakta som mer än halvintressanta bagateller. Det hade varit mycket bättre att ta de fem bästa låtarna och göra en schysst EP som för några år sedan. Nu smakar det mest sniket.

Men jag vill ändå passa på att lyfta fram sista låten Passagerare. Musiken är inget att skryta med, men texten är en riktigt vass skildring av dagens postmoderna värld. En värld där människan inte hittar sin väg eller identitet, en värld där känslan och upplevelsen blir det enda vi har kvar. Vi vet inte vad något av det egentligen handlar om, men vi har finns inget annat att hålla fast vid. Tragiskt, men tänkvärt om livet inte har något verkligt syfte eller mål. Läs och reflektera:

Jag står och väntar på min skjuts
men jag har glömt bort var jag ska
Så jag flyter bara med
och glider lika planlöst av
Mot en helt ny dag

Vid ett nedbränt stadshotell
hänger minnen envist kvar
En gång var du min stad
nu finns inget av mig kvar
Jag är helt säker

Har du den där känslan?
(Vilken menar du?)
Jag menar den där känslan
(Av att någonting)
avgörande hände när jag var ouppmärksam
Att någonting försvann

Säg att du förstår mig
(Nej, vad menar du?)
Jag vill att du förstår mig
(Så vad menar du?)
Du gör det mycket svårare än det egentligen är
Vad är min tystnad värd?

Debatterar utrensning av "defekta" människor

Jag råkade just se att en debattartikel av mig och Stefan Gustavsson blivit publicerad i min gamla morgontidning Kristianstadsbladet i förra veckan. Läs gärna även den tänkvärda replik som en kvinna skrev dagen därpå.

Inom kort: reflektioner på Kents nya platta. Jag är rädd inte jag ändrar uppfattning så mycket jämfört med slutklämmen av mina reflektioner efter Röd.

Fram för mer humanistiska humanister!

Dagen tar idag i en intervju med två unghumanister upp den poäng som jag har berört i tidigare inlägg: Humanisterna framstår idag i allt för hög grad som en aggressiv grupp religionshatare, och i alltför liten utsträckning som en positiv kraft för människans status och skyddsvärde i samhället.

Det finns exempel på båda sorterna i Humanisterna av idag, men jag tyckte att det samtal jag hade med deras lokalordförande här i Jönköping härom veckan lovade gott, där vi försökte hitta områden där vi tillsammans skulle kunna medverka till att bygga ett gott och i den bästa bemärkelsen mänskligt samhälle. Och det verkar finnas allt fler liknande röster. Jag har svårt att se att det finns någon annan väg för Humanisterna om man inte vill krympa ihop till ett gäng tjuriga gubbar och gummor med inneboende aggressioner mot organiserad religion.

Samtidigt finns det självfallet ett värde i att ha en tydlig motpart i det offentliga samtalet kring exempelvis Guds existens. Att i det läget se unghumanister som vill lyfta fram "tolerans" som ett ledord är förstås positivt. Det vill vi kristna också. Med det tillägget att vi inte bara vill tolerera. Vi vill presentera något som är mycket större, något som jag tror är det som toleransens förespråkare egentligen önskar, men inte riktigt vågar sträva efter fullt ut. Nämligen kärlek.

Agerat predikant i sandaler

Sent söndag kväll, Spanien är världsmästare i fotboll. Jag har predikat i min hemförsamling om efterföljelse och lärjungaskap idag, iförd sandaler(!) som liturgisk klädsel. Dels av bekvämlighetsskäl, men också som illustration av ämnet.

Jodå, Spanien är mästarna. Men som man säkerligen snart kommer att märka även i detta fall, så är inget lag bättre än sin senaste match. Jag drog lite paralleller till VM idag, om vikten av att följa en mästare vars makt och härlighet varar för evigt. Jag höll mig i huvudsak till Johannes 1, när Jesus kallar fyra lärjungar på lite olika sätt. Fascinerande att få dyka djupt i Bibelns texter och försöka ta fram något av all den information, de händelser och - framförallt - de känslor som också ligger inbäddade mellan raderna.

Det är konstigt det där, jag arbetar ju mest med undervisning, filosofi, apologetik och debatt. Men jag känner mig i princip aldrig så inre tillfredsställd som de tillfällen när jag får möjlighet att predika. Det är liksom olika sätt att uttrycka sig. Jag tycker om att använda hjärnan, men att dela Guds ord och tala utifrån hjärtat, och samtidigt inse att predikan är ett sätt där jag ofta når ännu bättre fram till människor, och då främst till deras hjärtan.

"Dårarna säger i sina hjärtan: det finns ingen Gud" skriver psalmisten. Hjärnan är viktig, men om inte hjärtat upptäcker, väljer och följer Jesus blir hjärnans budskap inte så mycket värt. Fantastiskt att få följa en Gud som bejakar båda.

Jag är en läsare

Nu är det högsommar och semester och jag tar ledigt genom att studera fyra böcker samtidigt. Två recensionsböcker om två personer som nog är så motsatta som två människor kan bli. Adolf Hitler och pingstväckelsens inledande förgrundsfigur William Seymor. Recensioner på dessa kommer i Dagen respektive Världen Idag senare i sommar.

Samtidigt har jag gett mig på två böcker av de högljudda nya ateisterna, Hitchens och Harris för en annat väldigt stimulerande uppgift som jag inte vågar släppa riktigt än. Böcker är intressant!(Därmed inte sagt att alla böcker bygger upp, något som blivit ganska tydligt i boken om Hitlers bibliotek...)

Går in som skribent på Samvetsbloggen

Som ni kanske sett har ett brett spektrum av personer från kristenheten skrivit under det manifest för samvetsfrihet som offentliggjordes i förrgår. Fokus ligger på tre områden: människovärdet, äktenskapet samt samvets- och religionsfrihet. Samtliga områden där sekularisterna tagit allt större plats i samhället, och där hotet är att ytterligare utöka sitt inflytande, med åtföljande indragningar i de rättigheter som vi brukar anse tillhöra de mest grundläggande för människan.

På www.samvetsfrihet.se kan du skriva under manifestet, skriva ut det och sprida det till andra. Till manifestet följer också en blogg under namnet Samvetsbloggen, som i skrivande stund har fem fasta skribenter: Stefan Gustavsson, Mats Tunehag, Nasrin Sjögren, Pella Poluha och så då även jag själv.

Det här ser jag som ett väldigt viktigt initiativ för att låta den kristna rösten höras i det offentliga samtalet, och det känns förstås roligt att kunna medverka på det här sättet. Ytterligare två framträdande kyrkoledare har sagt halvtomhalvt ja till att medverka, men deras medverkan är ännu inte spikad. Jag ser att de två förstnämnda skribenterna redan startat upp bloggandet i hög takt, så jag dröjer säkert ytterligare någon dag med mitt första inlägg. Jag planerar att fortsätta blogga här som vanligt, och med förhållandevis jämna mellanrum lägga ett inlägg även på Samvetsbloggen. Ibland är det möjligt att jag "dubblerar" inläggen även här, men huvudtanken är att inläggen ska vara unika på respektive håll, det beror nog en del på hur allmänt eller mer personligt innehållet är.

Sprid gärna budskapet om manifestet och Samvetsbloggen till andra, det tar alltid ett tag att börja få upp uppmärksamhet och debatt för en ny blogg. Men - som det heter i den gamla sången - verket framgång får, lätt blir bördan vår, om vi alla hjälpas åt!

Nyhet på gång!

Jag kommer imorgon att presentera en nyhet här på bloggen, ett nytt spännande initiativ i samtiden där jag går in som medarbetare. Den som lever och läser får se!

Väntat men sorgligt av Eva Dahlgren

Jovisst blev Eva Dahlgrens sommarprogram just så som man kunde förvänta sig mot bakgrund av hennes ställningstagande de sista två åren. Än en gång gick hon igenom sina vandringar runt Riddarfjärden, sina utmaningar till Gud att göra sig känd, och till slut telefonsamtalet till kyrkomannen som erbjudit henne att skriva texten till ett requiem men förutsatte att hon på något sätt trodde på Gud. Och än en gång reciterade hon i programmets klimax sig själv med hög röst - att hon "INTE VILLE TRO PÅ GUD!"

Eva Dahlgren blev självfallet en återkommande referens när jag skrev "Vem tänder stjärnorna?" Hennes val att besvara sin egen fråga med att hon inte vill tro är lika anmärkningsvärt som det är sorgligt. Men samtidigt är det kanske ett av de ärligare svaren bland gudsförnekare.

Hon tog dock upp vad jag uppfattade som två argument mot gudstron, men som ändå inte var några huvudsakliga skäl till hennes val: 1) Naturen är oerhört komplicerad. 2) Det skulle kräva en oerhörd insats att skapa något sådant. 3) Alltså är det troligt att det inte finns någon skapare.
Argumentet är svagt, både mot bakgrund av designargumentet som säger att en komplicerad värld istället pekar just på att det bör finnas en designer, och mot att en av Guds nödvändiga egenskaper är just allmakt.

Det andra argumentet, att Gud har osympatiska efterföljare är självfallet inget argument mot teismen som sådan, utan kan användas om i princip vilken ism som helst. Och Eva Dahlgren stödjer sig inte heller på den argumentationen, utan verkade mest använda den sedvanliga - och i många stycken relevanta - kritiken som sekulärhumanistiskt lämplig utfyllnad.

Efter orden om att hon inte ville tro lät sommarprataren Aretha Franklin sjunga ut en sång om frihet. Valet att släppa skyddsnätet och leva utan Gud kan visserligen kännas befriande. Det kan det också göra att under ett drogrus hoppa ut från Eiffeltornet i tron att de obefintliga vingarna kan bära. Jodå, frihetskänslan kan vara kortvarigt berusande. Men fallet kan bli hårt.

Edit: Även Dagen noterar valet av gudlöshet.

Totalförlamad väljer livet, oroad inför dödshjälp

Svenska Dagbladet har idag en mycket angelägen intervjuartikel med Nina Muhonen, totalförlamad från nacken och neråt efter en dykolycka. Hon arbetar idag som beteendevetare och föreläsare, trots att hon behöver konstant hjälp dygnet runt för att klara livet. Hon är oroad över den pågående diskussionen om hur vi i samhället ser på dem med svåra funktionshinder, och känner en rädsla för att människor i hennes situation kan känna sig som en börda för samhället: "I det läget kan möjligheten att få avsluta sitt liv upplevas som ett tvång eller en lättare väg ut. Jag är glad att den utvägen inte fanns när jag själv sökte efter den. Med rätt hjälp går det att leva ett rikt liv även i min situation."

Som hon säger: "Inställningen till livet ändras när man själv drabbas." Låt oss lyssna noga till sådana personer röster. Låt dem inte tystas - vare sig i det offentliga samtalet eller med en dödande injektion.

Att följa Mästaren

Jag sitter här på midsommarkvällen och samlar några tankar inför en predikan jag ska hålla om två söndagar, då temat i kyrkoåret är Efterföljelse. Oräkneliga mängder fascinerande bibelord och poänger att lyfta fram på det temat, men ännu för oordnade för att dela med sig av per blogg.

I samma andetag kan jag passa på att slå för vännen Henrik Steen som i dagarna släpper sin första bok Lärjungaboken (intervju i Dagen här). Med boken följer dessutom en bonusskiva med lovsång och undervisning - bara en sån sak!

Får vi veta på söndag vem som tänder stjärnorna?

Ja, inte vet jag vilka svar som Eva Dahlgren kommer att ge på söndag när hon sommarpratar. Eller, jo... jag befarar att hon nog planerar att hålla kvar sin nyväckta ateism. Påannonseringen säger att hon ska prata om "dagen som förändrade mitt liv, om mitt hittills svåraste beslut".

Kanske kommer det att handla om hennes val av världsbild, kanske om något helt annat. Men det kan hursomhelst vara intressant att höra om hon kommer att berätta om sitt nyfunna svar på den största frågan av alla. Och dessutom: om hon vidhåller sin motivering att välja ateismen, det vill säga att hon inte ville tro på Gud. P1 på söndag klockan 13 för alla nyfikna. För det är vi väl?

Fotboll och religionsfobi

Ordet "fobi" i rubriken används här - för ovanlighetens skull - i sin korrekta betydelse. Dagens utrikesreporter Anders Gustafsson, åter från tjänstledighet, har skrivit ett tänkvärt/underhållande blogginlägg om den där underliga reflexen som verkar slå till inom snart sagt alla områden i samhället där religion tas upp.

I det här fallet när presschefen avbröt när en journalist ställde en religionskopplad fråga till Wayne Rooney - vars religiositet nu senast mot Algeriet för övrigt verkade bestå i att försöka efterlikna Lots hustru och imitera en saltstod. Mycket underligt beteende, framförallt just inom fotbollen där anknytningspunkterna till religion är så många att jag kan icke räkna dem alla.

Med Gud - för Sverige - i tiden!

Att få bevittna dagens vigsel samt påföljande kortege och bröllopsfest kändes stort. Inte i första hand för alla kungligheter och allehanda prål. Det skänker säkert en viss ytterligare högtidlighet åt det hela.

Nej, framför allt bestod det stora i att högtiden så uttryckligen firades under Guds hand. Där Sveriges tronföljare får ingå äktenskap - även om det i rimlighetens namn egentligen borde ha skett långt tidigare - i en verklig gudstjänst, med bön, välsignelse och läsning av Bibelns ord om kärleken och äktenskapet. (Även här ligger det förstås en inkonsekvens i hur ärkebiskopen underströk hur Gud skapade människan till man och kvinna, men hur samme man för bara ett halvår sedan tog sig rätten att införa ett äktenskap för helt andra konstellationer.)

Att i sekularistfanatikernas Sverige år 2010 få höra och stämma in i vigselgudstjänstens bön om att Guds sanning må leda kronprinsessparet, och få höra hur kungen i sitt tal ber att den gode Guden må vara det kommande statschefparet nådig. Det sätter oss människor i ett sunt sammanhang. Livet är större än bara festligheter som snart klingar av. Vi lever det under Hans vingar som skapat oss och under vilken vi alla står ansvariga. Att anbefalla Victoria och Daniel under den välsignelsen och den nåden ger hopp för Sverige - i tiden.

Forever young - inget för mig

Åter från en liten kortissemester i härliga Linköping med familjen. Ömsom rödbränna, ömsom sömnbrist. Men fint att få dela tiden tillsammans!

Vi passade också på att ta en liten sväng till Bergs slussar, där båtarna ännu inte verkar ha hittat in i Göta Kanal. Men jag kunde inte undvika att göra en liten samtidsreflektion. På banderoller slog de ett slag för sommarkonserten "Forever Young" med flera av de stora 80-talsartisterna - Howard Jones, Reeperbahn, Ultravox, Alphaville med flera. Stora artister på sin tid, och kan säkert även idag vara stora musikaliska upplevelser.

Ändå får jag en fadd känsla i munnen av annonseringen. Det är liksom inte artisterna man lockar med - utan nostalgin. Hoppet om att för alltid få vara lika ung som då. Och den utopin är självfallet just så utopisk att man undrar hur det är möjligt att ständigt sälja in arrangemang på samma tema. Kanske är längtan efter en evig ungdom så stark att ingen verklighet i världen kan ändra på den saken.

Själv hade jag gärna kunnat tänka mig att gå på konsert med exvs Howard Jones, som fortsatte att utvecklas som låtskrivare och artist även bortom de fåniga frisyrernas dagar. Alphaville gjorde en lysande skiva som delar namn med årets arrangemang, men hamnade väl sedan mer på dekis. Men även de skulle säkert göra en habil konsertinsats på egen hand.

Som det blir nu verkar artisterna mest utgöra kuttersmycken under en kväll där den personliga nostaligtrippen eller den egna upplevelsen står i centrum, och där det musikaliska uttrycket löper en uppenbar risk att hamna i bakgrunden. Ungefär som dugliga artister som förvisas till alkoholdimmiga landsortsdiscon på lördagskvällar. Jag tycker att sångar och musiker förtjänar större uppmärksamhet än så.

På det sätt som kvällen annonseras avstår jag. Hellre söker jag något som håller när jag och tiderna förändras. Något som är värt att ge sin uppmärksamhet till för sin egen skull. Ungdomen varar inte för evigt. Men jag är övertygad om att det finns Någon som faktiskt gör det.

Bättre dag!!

Det fanns väl knappast någon möjlighet att idag skulle bli lika uschlig som igår... Men jag hade kanske ändå inte hopp om att den skulle kännas såpass positiv.

Med de hastigt uppkomna skoladministrativa svårigheterna har jag försökt rycka i alla trådar, men lagen verkar sätta stopp, oavsett hur gärna Skolinspektionen skulle vilja hjälpa oss, så vi får inrikta oss på en lite justerad långtidsplanering. Känns inte alls roligt, men jag vill ändå försöka både hoppas och tro att det kan bli det bästa på lång sikt.

Men i övrigt har jag haft en väldigt trevlig lunch tillsammans med Humanisternas lokalordförande här i Jönköping, där vi drog upp lite riktlinjer för arrangemang som vi i Svenska Evangeliska Alliansken skulle kunna ha tillsammans med dem under det kommande läsåret. Mer information kommer här på bloggen när saker har blivit närmare spikade.

Men vi hade så intressanta samtal att vi sedan obekymrat tågade ut och sade hejdå och på återhörande. Och sen när jag satt mig i min sedan igår något skamfilade bil kom jag på: Vi glömde betala.

Så jag körde runt och gick in och gjorde rätt för mig. Om damen i kassan blev positivt överraskad? Njae, jag har sett dem som blivit gladare när man har försökt göra det rätta när man hade chansen att göra fel...

Sedan på eftermiddagen fick jag ett roligt telefonsamtal med förfrågan om jag ville medverka i ett väldigt spännande bokprojekt med en inriktning som verkligen behövs i det offentliga samtalet i Sverige idag. Även här släpper jag mer info när projektet kommit några steg längre.

Så känslan efter dagen är onekligen lite mer gladlynt, speciellt när jag ser fram emot en nu annalkande minisemester med familjen i vår kära studentstad Linköping!

En riktigt uschlig dag

Tänkte först skriva "en riktig skit-dag", men kom på att jag nog bör vårda vokabulären en aning. Men vissa dagar går det riktigt emot. Idag var en sån dag.

Jag har jobbat i närmare ett år med ett större steg som vi vill ta med vårt kristna gymnasium Kungsgymnasiet, som nu i höst flyttar in i större lokaler i det som tills nu varit Korteboskolan på andra sidan Vättern. Idag var det så dags att sätta skutan i sjön, jag kontaktade pressen och gjorde sen sista kollen med Skolinspektionen. Men där tog det lika plötsligt som oväntat stopp. En liten men ack så viktig detalj hade gått snett. Och de närmaste årens planer för skolan fick helt plötsligt en drastisk förändring. Till stor del beroende på sådant som varit utanför min kontroll. Men det var inte roligt.

Jag ska försöka göra en ny insats imorgon och se om det finns någon liten öppning, någon okänd bakväg som vi kan hitta för att försöka komma tillbaka på den bana som jag och vi hoppades kunna ta. De läsare som ber får gärna sända upp en bön för om det skulle vara möjligt att finna en öppning som nu inte verkar finnas.

Oförmögen att göra något mer vettigt arbete åkte jag till det stora köpcentret och köpte skor. Och på vägen ut ringde frun och jag berättade läget. Blev oförsiktig och PANG. Fick avsluta samtalet rätt korthugget: "Nu krockade jag också. Jag ringer sen" Backade rakt in i en annan bil. Mindre skador på min, värre på damens. Bara att bita i det sura äpplet och skriva på papperet.

Sen när jag kom hem låg ett brev från banken på köksbordet. Men det var varken en stämning eller inkassokrav. Utan ett besked om att jag betalat in för mycket på min villaförsäkring och fick pengar tillbaka. Kanske en ljusglimt?

Imorgon är en ny dag, med ny nåd från Gud. Men ibland kan man känna att det är lite onödigt mycket slöjor i vägen för att kunna känna den.

Skickat ut nybakade studenter idag

Idag har jag varit stolt klassföreståndare som har skickat ut våra allra första nybakade studenter från Kungsgymnasiet och ut i vuxenlivet idag. Så jag hade förmånen att även denna helg hålla ett högtidstal, den här gången till min egna elever. (Plus köra vilt med elgitarr på lärarnumret "Summer of ´69") Så det blir lite väl internt för att lägga ut här.

Fokus blev på gemensamma skojiga minnen, och en sammanknytning i budskapet i Upp 2:17: "Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna. Åt den som segrar skall jag ge av det dolda mannat. Och en vit sten skall jag ge honom, och på den är skrivet ett nytt namn, som ingen känner utom den som får det."

Det här tycker jag är en fantastiskt vacker bild av hur Gud ser något i var och en av oss som ingen människa ser, och hur han liksom lutar sig ner och viskar det i vårt öra vem vi innerst inne är, vad vi kan bli, och vad vi därigenom kan ge till våra medmänniskor. Vår bön och förhoppning är att våra elever ska kunna gå vidare i livet, inspirerade av den tanken. Visst behövs det kristna skolor.

Att leva tills man dör

Jag har inte förrän nu på kvällen haft tid att läsa den första artikeln av sex i Dagens nya artikelserie om "Den goda döden" (Se där en till synes motsägelsefull rubrik som heter duga!). Anna Bieniaszewski Sandberg (jo, jag var tvungen att kopiera det polskklingande efternamnet) har skrivit den första artikeln, och jag förmodar även hela serien.

Jag vill minnas att hon även skrev den förra kortare artikelserien om Liv till varje pris?, som hade en mycket mer frågande inställning till om det verkligen är värt att hålla kvar en patient i livet i alla lägen. Slagsidan i de artiklarna gjorde mig något förundrad, men om den kommande artikelserien blir så bra som jag hoppas att den kan bli så har nog Dagen hittat en både föredömlig och seriös balansering av frågan. För det är inte alldeles självklart att till varje pris försöka hålla liv i en människa som har levt sitt liv. Men det borde vara minst lika självklart att sjukvårdens uppgift aldrig får bli att aktivt ta patienters liv. Den hospicerörelse som dagens vackert hållna skildring tar upp är ytterligare ett gott argument för att hjälpa människor att leva - ända tills de dör. Ser mycket fram emot att läsa resten av artikelserien.

Dags att sätta igång debattpennan!

Då har jag äntligen gått i mål med det stora skrivprojekt som fyra miljöorganisationer ger ut och som jag varit redaktör för, resultatet kommer med tidningen Dagens Samhälle om två veckor samt på Almedalen i sommar.

Men nu är det dags att ta tag i lite andra uppgifter som blivit liggande nu under den mest hektiska slutredigeringsprodcessen. Inte minst är det ett antal frågor där det har funnits ett behov av att ta fram underlag till debattartiklar, framförallt i samband med de ämnen jag tar upp i Ecce Homo.

Men först satte jag mig igår kväll och började ta fram underlag till en respons på P1-programmet Kalibers mycket underliga vinkling mot kristna ungdomsorganisationer, där man ifrågasatte grundläggande rättigheter som rätten att uttrycka en trosåskådning i skolan och att ha en - i det här fallet historiskt och filosofiskt väletablerad - sexualetisk hållning.

Dagen tar upp det sista reportaget i dag; nyhetsartikelns intervjufrågor är politiskt korrekta i överkant, och drar till viss del uppmärksamheten bort från det egentliga problemet. Elisabeth Sandlunds ledare är däremot fantastiskt välskriven och sätter fingret på exakt vad saken egentligen handlar om:
"När ungdomsorganisationernas företrädare senare i veckan möter Ungdomsstyrelsen för enskilda överläggningar bör deras försvarslinje vara klar och argumentationen tydlig: Det handlar inte om diskriminering utan om rätten och möjligheten för en organisation på ideologisk grund att stå för sin uppfattning... det finns lägen när ideologin är viktigare än ekonomin. Detta är uppenbarligen ett sådant. Det finns varken anledning eller möjlighet att backa för påtryckningarna även om konsekvenserna blir kortsiktigt smärtsamma."

Läs och begrunda - alla som det berör. Vi får nu hoppas att även ungdomsorganisationerna förmår ha samma civilkurage och den skärpa i argumentationen som Elisabeth Sandlund.

Edit: Även Marcus Svensson i Smålandsposten har skrivit en mycket klok ledarkommentar.

Mitt nationaldagstal idag

Ja, eftersom jag ändå har dagens nationaldagstal nedskrivet kan jag ju lika gärna lägga ut det här, förhoppningsvis till inspiration för någon! En del är förstås ganska Forserumsinternt, men det mesta bör vara ganska allmängiltigt för Sverige av idag. Och även kalenderbitaren får lite kuriosa om nationaldagens bakgrund. Håll till godo!

Kära gamla och nya svenskar och forserumsbor! Här framför er står en man som nästan inte vet ett dyft. Åtminstone på vissa områden. Rörmokeri till exempel. Häromdagen behövde jag fixa en rörkoppling i källaren. Jag kan inte ett skvatt om rör, så jag frågade mer kunniga grannar och vänner till råds, och fick veta att jag ska byta en dålig klämring. Hemma hos oss finns inte tillstymmelse till något klämringsförråd, så jag fick bege mig till järnaffären och köpa en sådan av Åke. Eller, ja, 5 stycken blev det visst. "Det kan vara bra att ha lite extra?"

Bilar är ett annat område där jag inte vet ett dyft. Så när bilen trilskas frågar jag någon eller rullar ner den till Bernt och Björk på verkstan. Och så där håller det på. Det finns en hel massa områden som jag inte behärskar. Områden där jag behöver hjälp av andra som är klart mer kompetenta än jag själv. Sedan finns det andra områden inom undervisning och författande där jag är mer begåvad än andra, där kan jag ge något till andra som de själva inte behärskar lika bra. Ja, jag tycker faktiskt vi skulle våga säga så lite oftare: Jag är begåvad! För just eftersom det är en gåva, så har jag absolut inget att själv skryta med. Det är något jag har fått helt till skänks.

Om Sverige och vårt lilla samhälle tidigare var en homogen plats där alla hette Svensson och jobbade på verkstan så är det inte så längre. Frågan är hur vi möter alla dem som inte passar in i den där mallen? När vi nyligen samlades i skolmatsalen för samtal om Forserums framtid var det någon som hade tagit med sig ett antal färgade papper, och det slog mig då att här har vi en fantastiskt bra bild av Sverige och Forserum av idag. En härlig blandning av människor med olika förmågor, med olika bakgrund. Och när jag tittar mig omkring över Centrumplan idag på Sveriges nationaldag känner jag ett hopp om att vi börjar kunna se början på ett alltmer blomstrande Forserum - med fler färger än öststatsgrått!

Men hur är det nu: varför ligger då Sveriges nationaldag just idag? Som historiker i botten har jag svårt att låta bli att titta lite grann bakåt. Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till svensk kung. Kalmarunionen upplöstes och Sverige blev en självständig stat. De förändringar som skedde i samhället under Gustav Vasa är utan tvekan milstolpar i Sveriges historia. Men visst var det någon ytterligare med dagens datum?

Den andra historiska hållplatsen firades ifjol, med 200-årsjubileet av den grundlag som undertecknades just den 6 juni det extremt turbulenta året 1809. Ryssland hade året innan startat krig mot ett försvarslöst Sverige. Den finländska rikshalvan föll samman som ett korthus. Ryska trupper trängde långt in i Sveriges centrala delar, och det fanns en överhängande risk att Sverige skulle förvandlas till ryskt lydrike. Kung Gustav IV Adolf avsattes, och en ny grundlag antogs.

Men om vi nu ska vara ärliga så var 1809 års regeringsform ändå inte så avgörande att den ensam skulle förtjäna nationaldagsstatus. Ståndsriksdagen fanns fortfarande kvar, och den allmänna rösträtten låg fortfarande mer än ett sekel bort. Och den allra viktigaste reformen - tryckfriheten - hade kommit redan 1766.

Nej, det måste till någon ytterligare anledning till att nationaldagen blivit just 6 juni. Och som så ofta visar sig historien innehålla minst lika mycket slump som noggrann planering. I slutet av 1800-talet var nationalismen en stark rörelse över hela Europa, och man letade efter något historiskt lämpligt datum där man kunde lägga en svensk nationaldag. På Skansen, där mycket av den svenska kulturen samlats, anordnades 1893 en vårfest till nationens ära. Problemet var att den dag som festen skulle hållas så ösregnade det i Stockholm, så publiken valde att stanna hemma. Skansenchefen Artur Hazelius valde då att förlänga festen till och med den 6 juni, när solen istället behagade skina lika klart som här idag. Han föreslog då att det här datumet i fortsättningen skulle firas som svensk nationaldag. Och så fick det bli. Så när vi idag viftar med våra blågula flaggor, låt oss då minnas att dagen inte bara är grundad på ?minnen från fornstora dar?, utan även på det stundtals oberäkneliga svenska försommarvädret. Och det kan förstås vara en nationalsymbol så god som någon.

Men den svenska fanan med sitt gula kors på en himmelsblå bakgrund fäster också vår uppmärksamhet på det kristna kulturarv som format vårt land så länge det har hetat Sverige. Och här skulle jag vilja koppla tillbaka till de tankar jag inledde med. Det finns en biblisk liknelse som jag ofta använder, både innanför och utanför kyrkans väggar, just för att den är så allmängiltig. Jesus berättar om tre personer som fått olika stora summor pengar att förvalta. Två av dem sätter sina pengar i omlopp och fördubblar det kapital de började med. Och de blir rikligt belönade. Men den tredje väljer ? kanske av osäkerhet eller dåligt självförtroende - att istället gräva ner sitt pund i jorden och inte använda den gåva han hade fått.

Den här liknelsen säger oss hur viktigt det är att vi vågar kliva ur jantelagens tvångströja och säga: Jag är begåvad! Jag har fått en förmåga att kunna göra något riktigt bra för andra människor. Men det här ansvaret gäller också åt andra hållet. Vi har inte bara rättigheter som medborgare. Vi har också skyldigheter gentemot det samhälle som vi alla är en del av, där vi alla har ett ansvar att övervinna det onda med det goda. När vi gör det blir vi föredömen och visar våra barn att vi lever för någon mer än oss själva. Vi behöver också uppmuntra våra medmänniskor att bruka de förmågor som just de har. Även om de inte har precis samma gåvor, personlighet eller uttryckssätt som vi. Eller kanske: framför allt om de inte är som oss själva.

Vår familj har nu bott här i Forserum i sju år, och någon ser oss kanske fortfarande som nykomlingar. Att flytta till en ny ort utan kopplingar kan vara en fantastiskt upplyftande upplevelse. Men det kan också kännas väldigt tufft och utsatt. Så mycket beror på vilken attityd vi möter varandra med. Stänger vi dörren när vi möter nya människor, eller öppnar vi den?

Jag är rädd att vi den här sommaren, och fram till september månads val, kommer få höra ett ljudligt budskap om att alla människor inte är välkomna i vårt svenska samhälle. Jag vill den här nationaldagen uppmuntra oss alla att göra allt vi kan för att i tal och gärning visa på en annan väg, en väg där varje människa har ett unikt egenvärde bara genom att vara människa. En väg där varje människa har rätt att känna sig välkommen och önskad för just den som han eller hon är ? oavsett om man kommer från Malmö, Mogadishu eller Malmbäck. Det är ett sådant samhälle, ett sådant Forserum, ett sådant Sverige vi behöver bygga tillsammans.

Smånervös nationaldagstalare

Jo, jag går här och börjar gruva mig lite smått inför söndagen. Jag har fått en väldigt hedrande förfrågan att hålla nationaldagstalet vid firandet här i Forserum. Helt ny form för mig att tala i, men jag det känns förstås inspirerande och spännande att få möjligheten.

Det blir nog en del om att komma ny i Sverige och här i vårt samhälle, en viss historisk bakgrund till dagen och den korsprydda fanan (blir svårt att undvika, historiker i botten som jag är...) och förhoppningsvis kan jag även inspirera åhörarna att ge sitt personliga bidrag i samhället och förvalta de olika gåvor som varje unik människa har fått. Och sen avslutar vi med ett fyrfaldigt leve för konungariket Sverige - för det är väl brukligt, eller kommer jag ihåg nationaldagsliturgin fel då?

Blir du lönsam, sjuke vän?

Tuve Skånberg har skrivit en angelägen artikel om det aktuella fallet med kvinnan som tilläts sövas och därefter fick sin respirator avstängd. Vad medierna däremot inte har tagit upp är hennes skäl för att vilja dö. Hon upplevde att hon kostade för mycket pengar:
?Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ?Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.? Så är det tyvärr inte.?

Det här är en ytterst viktig aspekt i den diskussionen kring den livets kultur som behöver stärkas i Sverige. Och just det jag lyfter fram i det tredje argumentet mot aktivt dödande i sjukvården som jag lyfter fram i Ecce Homo. Här ser vi alltför klart och tydligt hur patienter kan känna sig pressade att välja döden av oro för att ligga samhälle och anhöriga till last.

Men vård måste få kosta. Människovärde måste få vara just värdefullt. Vi kan inte värdera enskilda människor i kronor och ören, men vi måste skicka signalen till varandra att människor i behov av vård måste få kosta pengar. Och få leva sitt liv, hela livet.

Länkknappar

Länka till Jesussajten med någon av dessa koder från din sida ovan för att din sida skall vara aktiv och synlig i katalogen:

Textlänk: Jesussajten.se

De bästa kristna webbplatserna och bloggarna

Detaljer för Vem tänder stjärnorna-bloggen